Emily Alone är precis vad det låter som – Florist-frontkvinnan Emily A. Sprauge helt ensam. Den i vanliga fall tre gånger så stora ensemblen har tillfälligt inför dess tredje album reducerats ner till enkom Sprauge. Men titelns deskriptiva egenskaper stannar inte där; det är också en skiva om ensamhet. En 12 låtar lång studie i ensamhet och isolering helt centrerad kring Sprauge och hennes minimalistiska kompositioner.
Även som trio är Florist ett lågmält band, men när Sprauge nu är begränsad till enbart sin viskande röst, en akustisk gitarr och sporadiskt användande av piano står musiken nästan stilla. Precis som den ljuvliga ambient-musiken hon ger ut under eget namn – fjolårets Mount Visions tillhör ett av genrens bästa album det året – är musiken inåtvänd och självreflekterande. Ibland sjunger hon, ibland pratar hon, ibland stannar musiken upp helt. Intim minimal-folk som är besläktad med Big Thiefs mest stillsamma stunder. Som en melankolisk men mindre dramatiskt och inte fullt lika akut sorglig släkting till Mount Eeries sorgeverk A Crow Looked At Me och Now Only.
I intervjuer och pressmaterial nämns ett uppbrott från ett långt förhållande, en närståendes död och en flytt från den ena sidan av Amerika till den andra, men vad som sticker ut med Emily Alone är de innerliga texternas avsaknad av kontext. Känslornas ursprung tycks inte spela någon roll. De är oväsentliga i sammanhanget. För oavsett vad Sprauges lågmälda livsbetraktelser egentligen handlar om är det som att hon betraktar ensamheten som ryms i dessa sånger ur ett kosmiskt perspektiv snarare än ett självbiografiskt. Som ett tillstånd avskiljt från orsak och verkan. När hon bekänner “My life is only a combination of things that I mostly had no control over / And it took me a long time to figure that out” är det både en förkrossande och befriande slutsats där utmaningen snarare ligger i att acceptera än att förändra någonting.
Nästan alla texter sjungs som om de sjungs till Sprauge själv, som en tonsatt inre monolog vi enbart tillåts tjuvlyssna på. “I write and I read, I spend time in the sea / But nothing brings clarity to what makes me me” sjunger hon i skivans inledande spår innan låten mynnar ut i upprepandet av frasen “Emily, just know that you’re not as alone as you feel in the dark”, likt en uppmuntrande fras hon upprepar om och om i hopp om att slutligen börja tro på det själv, och kanske gör hon även det. Om något så framstår sångerna som helande meditation snarare än ett rop på hjälp.
Precis som Sprauges ambientverk är Emily Alone ett album som smyger sig in under huden och växer vid varje lyssning, och till skillnad från Florists tidigare album besitter skivan en känslan av att varje ord viskas in i huvudet på lyssnaren. Enligt uppgifter är bandet redan i färd med att spela in ett nytt album i full sättning. Det ska bli väldigt intressant att se var de tar saker och ting vidare från det här.
[Double Double Whammy, 26 juli]
