Efter en medioker final på Gefle Metal Pre-Party under torsdagen står tre scener redo inför den första dagen av festivalen. Goat och Fire stage är placerade utomhus och har riktats mot varandra. Band avlöser band med några minuters mellanrum. Det är med andra ord konstant tillfredställelse för den som törstar efter tung musik. Det spelas även frekvent inne i den stora gasklockan där Gas stage finns. Det är dock på festivalens största scen som festligheten börjar, först ut är en brasiliansk trio.
Nervosa kickar igång årets festival med trettio minuter omtumlande thrash. Trots att klockan bara är 13:00 är det trångt framför Goat-scenen. Sångerskan Fernanda Lira är överväldigad av responsen när publikhavet skanderar ut bandnamnet, hon berättar att det känns som att vara på hemmaplan, fast de åkt tusentals mil från São Paulo. Tillsammans med Prika Amaral (gitarr) och Luana Dametto (trummor) ger de festivalen en brutal öppning. Setet avslutas med ”Into Moshpit” och jodå, dagens första mosh är ett faktum. Nu åker vi!
Solen skiner nästan konstant under den första festivaldagen. I regler är alla klädda i svarta bandtröjor, vilket inte direkt hjälper mot det gassande eldklotet. Bandtröjor är för övrigt någonting som går att köpa runt om hela festivalen. Utöver tre scener och food trucks är Gefle Metal en gigantisk marknad för hårdrocksmerch, här finns alla tänkbara klädesplagg med alla möjliga band. Det säljs dvd:er, cd-skivor, tidningar och vinyler. Människor här är intresserade av musiken och vill ständigt prata hårdrock, oavsett om du själv vill det eller inte.
Förutom några vassa armbågar i publikhavet så är festivalen genomtrevlig. På Gefle Metal finns en gemenskap där den förbindande nämnaren är tung svart musik. Gemenskapen blir jag inte minst varse om när Robert Hellström, fotograf för Gefle Metal, lånar ut sina bilder till mig från festivalen. Här finns verkligen fantastiska människor. Ett stort tack!
När solen börjat sjunka är det dags för den tidigare Pantera-sångaren Philip H. Anselmo. Philip är uppbackad av sitt band The Illegals som han beskriver som ett death/grindcore-band. Tillsammans spelar de väl utvalda låtar från Pantera-katalogen. Flaskor och skor flyger om vartannat från den stora samlingen av människor. I inledningen susar en flaska förbi sångaren som med en nonchalant ton lovar: ”If you hit me, I’ll fucking find you”.
Spelningen är präglad av aggression, frontmannens tydligaste signum. Han hytter med sina nävar och klargör att f-orden är det mest använda i hans vokabulär. Höjden av hans mellansnack nås när han frågar: ”Are you having a good time in this cocksucking motherfuckin’ place?”. Orden måste liksom ur honom, det är så kan kommunicerar. Det finns dock en stund då all denna frustande ilska lägger sig, Philip bjuder upp sin vän Satyr från Satyricon på scen. Tillsammans framför de ”I’m Broken” som tillägnas Dimebag Darrell och Vinnie Paul. Sedan är det åter igen dags för Philip att axla rollen som uppretad pitbull och nå klimax med ”Walk”. Spelningen avslutas med ”A New Level”, ett extranummer från Vulgar Display of Power. Det sitter, passande nog, som en knytnäve i ansiktet.
Nästa akt upp på huvudscenen är Minsitry vars politiska budskap räddar upp en annars enformig spelning. De industriella metal-bandet från Chicago släppte förra året albumet Amerikkkant, ett direkt reaktion mot det politiska läget i deras hemland. Scenens projektor visualiserar president Trump som sakta smälter bort i en syratrip av färger, allt ackompanjerat av Donalds egna citat. Den första delen av föreställningen är mer en politisk konstaktion än något annat. Al Jourgensen sjunger med en hel del playback vilket i detta fall hjälper budskapet att få tyngd.
Det är dock inte alla som uppskattar amerikanernas kritik mot den politiska högern. Till vänster om mig buar en man intensivt och furiöst mot scenen efter var och varannan låt. När bandet spelat igenom den senaste plattan tackar Al publiken för deras översyn och utlovar ”Doggie treats” för tålamodet. Men det blir aldrig riktigt spännande efter den mastiga inledningen. Visst är ”Jesus Built My Hotrod” och ”Just One Fix” roliga men ikväll är det inte tillräckligt. Hur som helst gör Ministrys inledande 40-minuters statement spelningen till festivalens viktigaste.
Norsk black metal avslutar fredagen inför en publikmassa som täcker hela området. Satyr, frontman och auktoritär ledare för Satyricon, bestiger scenen med bestämda kliv. När han spänner blicken i sina åskådare vet han om att de kommer göra vad som helst på hans kommando. Likt en dirigent styr han både musik och publik med fasta handrörelser.
Det här är black metal utan förklädnader och fejkat blod, det svartaste av svarta. Det är istället musiken som är utsmyckad, bandets egenartade tempoväxlingar och hookiga riff bemästras och gåshuds sprids. Satyricon är inte här för att ploja runt, de är här för att ge oss vårt livs spelning. Vilket det också gör, fullständigt enastående. ”Now, Diabolical”, ”The Scorn Torrent” och ”Nemesis Divina” är alla fantastiska, men störst denna kväll är ”To Your Brethren In The Dark”. En i sammanhanget långsam pärla som känns ner till varenda ben som samlats på gasklockornas grus. Satyr tackar publiken, festivalen och alla som gör det möjligt för dem att spela sin musik. Men det är Satyricon som ska ha tack. Ni gjorde den mörka natten mörkare.
