Wolf är gladaste bandet på Gefle Metals förfest

För fjärde året i rad anordnas Sveriges tyngsta musikfestival vid de anrika gasklockorna i Gävle. Musiken representeras främst av death- thrash- och black metal och har under åren besökts av giganter som Behemoth, Amon Amarth och Opeth. Bland 2019 års headliners hittar vi Dimmu Borgir, Ministry och Philip H. Anselmo. Tillsammans med ytterligare 40 band har festivalen sålt fler biljetter än tidigare år. En publikfest förväntas.

Gefle Metal smygstartar redan under torsdagen med en förfest. Medan själva tvådagars-festivalen representeras av mer extrem metal är torsdagskvällens Pre-party mer inriktat på Heavy Metal. 

Först ut är Mystik som tidigare i år givit ut sin debutplatta. Deras snabba metal är lika mycket klassisk som nyskapande. Låtarna fungerar precis lika bra live som på skiva men visst hade jag önskat att ljudet var skarpare och himlen mörkare. Mystik spelar hårdrock som lämpar sig bättre efter mörkrets intrång. 

Förfestens gladaste band är i särklass Wolf. Kärleken mellan basist och gitarrist smittar av sig redan vid öppningslåten ”Shark Attack” och sångaren Niklas ”Viper” Stålvind uttrycker vid upprepade tillfällen hur kul det är att spela inför Gävle-publiken. Förutom att leverera ett energifyllt set berätta Niklas innerligt om sin relation till Siewert Öholm, ni vet han som 1984 höll i debatten om hårdrock i programmet Svar Direkt. Frontmannen har själv ritat ett motiv av honom och tryckt upp på sitt linne, det hela blir ett mellansnack av rang. 

Bullet har sedan tidigt 2000-tal varit ekända som ett av landets bästa live-band. Scenen pimpas med en radda marshall-stackar som ser ut som om de varit med på varandra efterfest sedan starten 2001. Förstärkarna pallar dock trycket när Växjö-gänget öppnar med ”Speed And Attack”. Därefter följs spelningen upp med publikfriande riff, mäktig sång och sprutande eld. Ett lämpligare band för en förfest är svårt att hitta. 

När det börjar bli dags för kvällens stora final rullas en backdrop med texten ”W.A.S.P. 1984 – 2018″ ner. Är de bara slappa eller har Blackie Lawless glömt bort vilket år det är? När hårdrocksikonen startar showen slås jag dock av hur välbevarad och stark 62-åringens röst är. Det låter precis som på debuten från 1984, tyvärr är rösten det enda som går att glädjas åt. Utdragna gitarrsolon, som i och för sig är tekniska underverk, saknar helt själ och får en mest att titta på klockan. Bättre blir det inte av att bandet lämnar scenen två gånger för att sedan återvända till förväntade och sega extranummer. Det som är mest spännande på hela konserten är att Blackie skickar ut sin vattenflaska i publikhavet innan han börjar spela på megahiten ”I Wanna Be Somebody”. Det är också där hans röst börjar att strejka. Sista låter saknar sång på både brygga och refräng och när det hela är slut kan jag inget annat göra än att rycka på axlarna och försöka glömma spektaklet.