Jag kom i kontakt med Creedence Clearwater Revival i min ungdom. Jag hörde ”Proud Mary”, ”Bad Moon Rising” och alla de andra hitsen, men det var särskilt en låt jag fastnade för och det var ”Lodi” på albumet Green River från 1969. Jag spelade låten om och om igen på grammofonen i mitt pojkrum och den har sedan dess följt med mig genom livet.
Creedence kom från Kalifornien och släppte sitt debutalbum 1968. De hann med att släppa ytterligare sex studioalbum innan de splittrades 1972 (John Fogertys bror Tom lämnade dock bandet redan efter den sjätte plattan). Fem av dessa album släpptes 1969-1970 och mötte i flera fall stor succé, med topplaceringar på listor i både USA och Europa, och betraktas än idag som viktiga plattor från denna tidsperiod. Fem plattor med åtskilliga hits släpptes alltså på mindre än två års tid!
John Fogerty har varit i Sverige åtskilliga gånger och jag har sett honom vid några tillfällen. Denna kväll skulle den legendariska sångaren och låtskrivaren från Creedence stå på Lisebergs stora scen och jag hade bestämt mig för att besöka Liseberg. Det har ju gått femtio år sedan många av deras främsta hits spelades in och turnén var även döpt till ”My 50 Year Trip”. Det var, framför allt, nästan exakt femtio år sedan ”Lodi” gavs ut (låten släpptes egentligen först som B-sida på succésingeln ”Bad Moon Rising” i april 1969) och jag hoppades så klart att få höra den igen. Jag minns fortfarande hur glad jag blev när han spelade den låten i Skandinavium för många år sedan.
Det var en strålande sommardag i Göteborg och det var massor av folk på Liseberg. Det blev så mycket folk så att nöjesparken till och med fick stänga grindarna strax före konsertstart. Området framför ljudbåset hade några mindre luckor, men bakåt såg det knökfullt ut. Folk stod i grässlänterna och alla gjorde vad de kunde för att få så god behållning som möjligt av kvällen. Jag var på plats redan vid 18-tiden och fick en bra plats vid ljudbåset.
Klockan var nästan åtta när högtalarna spelade Steppenwolfs klassiker ”Born To Be Wild” och det var startskottet på en film med bilder från Woodstockfestivalen (även den firar 50 år) på de stora monitorerna vid scenen, men filmen innehöll lite märkliga låtval. Flera av låtarna som var med framfördes av artister som inte spelade på Woodstock (bland annat ”Time of a Season” med The Zombies och ”Happy Together” av The Turtles). Hur som helst avslutades filmen med en filmsekvens där Creedence spelade ”Born On A Bayou” på Woodstock. I samband med det gick musikerna på scen och inledde konserten med just den låten. Det var en fin inledning, ljudet var bra och Fogerty var på ett strålande humör.
Konserten fortsatte med ”Green River”, självklart i grönt sken, och ”Looking Out My Back Door”. Därefter fortsatte det på samma linje. De klassiska låtarna avlöste varandra och vi bjöds på en fin sammanfattning av Creedence låtskatt. Någonstans i mitten av konserten blev det mer fokus på Woodstock igen och Fogerty bjöd på några historier och började övergå til att spela covers från den klassiska festivalen med blandat resultat. Denna del inkluderade även en cover av Plastic Ono Bands ”Give Peace A Chance” samt en enmansshow av den skickliga gitarristen Shane Fogerty som framförde ”Star Spangled Banner” i en Jimi Hendrix-lik Woodstock-version. Även om jag tycker mycket om John Lennon och Hendrix så blev det faktiskt för en kort stund lite tråkigt, men som tur var leddes konserten in på rätt spår igen när tonerna till ”Run Through The Jungle” dundrade ut ur högtalarna och scenen ramades in i grönt och gult sken med djungeltema på monitorerna.
I slutet fick vi även höra härliga ”Have You Ever Seen The Rain?” och en av kvällens stora höjdpunkter ”The Old Man Down The Road”. Konserten avslutades efter drygt en och en halv timme med ”Fortunate Son”. Den stora publiken jublade och applåderade och det dröjde inte länge innan musikerna kom in på scen igen och avslutade med ”Bad Moon Rising” och ”Proud Mary”. De två största hitsen fick sätta punkt för denna kväll och det kändes som en perfekt avslutning.
Jag hade ganska höga förväntningar när jag gick till Liseberg denna kväll och de infriades verkligen på bästa sätt. John Fogerty är fortfarande en otroligt skicklig scenartist och musiker och jag är inte alls förvånad om han snart kommer tillbaka till Sverige, som han särskilt uttryckte vackra ord om under konserten, inom några år. Då hoppas jag framför allt att alla som inte kom in på Liseberg denna kväll får möjligheten att se honom.
Jag vill egentligen inte mena att saker var bättre förr. Det var nog oftast inte bättre förr, men just när det gäller 1960-talets musikskapande upplever jag det som tidlöst och helt unikt i pop- och rockhistorien. John Fogerty är idag 74 år och flera andra av 1960-talsikonerna, som till exempel Rolling Stones, Neil Young, Paul McCartney, Iggy Pop och Robert Plant, turnerar fortfarande och levererar sina låtar på ett oerhört bra sätt. Jag funderar lite på vem som kommer att lyfta fram 1990-talet eller 2000-talet på liknande sätt om några decennier? Jag hoppas verkligen att jag har fel, men jag tror att det kommer att vara tämligen få som kommer att göra det med sådant genomslag och så otroligt bra som flera av artisterna som skapades under 1960-talet gör det idag.
En vän av ordning kanske undrar hur det gick med ”Lodi”? Nej, den spelades inte denna kväll, men det gjorde inte så mycket. Jag lämnade Liseberg med en väldigt fin känsla ändå.
