Kalle Berg: Finns det en tryggare plats än en festival?

Varför rapporteras det i krigsrubriker om festivaler när det verkar vara den tryggaste plats man kan vara på, undrar Kalle Berg.

Inte en sommar utan ständiga larmrapporter om våldsamma knarkfestivaler. Eftersom stora delar av Sverige stämplar ut och, just det, åker på festival har tidningarna inte så mycket annat att skriva om (och polisen inte så mycket annat att göra, tydligen) än tillslagen mot MDMA-boda och inte minst, när det begav sig och baktakten ännu upplevde någon slags inhemsk storhetstid, Uppsala Reggaefestival. Men egentligen spelar det ingen roll om den musikaliska och kulturella sammankomsten är en megagrej på ett flygfält i Norrköping, eller en spelmansstämma i Ransäter – så länge ordet ”festival” ingår i namnet så ska det av polisen slås till, och av riksmedia skrivas ner.

I år är det enorma Roskilde som får sig en skopa ovett, eftersom hela 17 anmälningar om ”våld” inkommit till polisen. Sjutton stycken! Detta är tydligen en monumental ökning från förra året, och faktiskt den våldsammaste Roskildefestivalen på många år, enligt en artikel i danska Politiken. ”Folk har blivit mer aggressiva” säger polisen i ett uttalande.

Det var ju tråkigt. Men om man, som Politiken-texten också klargör, fast mest i förbifarten, betänker att Roskildefestivalen 2019 bevistas av ca 135 000 människor (alltså jämförbart med invånarantalet i en stor svensk stad) – varav många kan antas vara mer eller mindre ständigt berusade och/eller narkotikapåverkade – är det ju rena drömsiffran. Sjutton våldsbrott! Jag ser fler när jag går hem genom Nordstan en lördagsnatt i Göteborg.

Frågan som media, och polisen, borde nysta i är snarare: hur kan det vara så oerhört tryggt att gå på Roskilde?

Jag vill på intet sätt förringa de brott som faktiskt begås på festivaler (liksom i samhället i stort). Det kan aldrig vara roligt att, som svenska Omni citerar Politiken (vilket jag tolkar som en ganska rolig språkförbistring), bli rånad när man vägrar sälja sin hatt. Och allra minst vill jag förringa de uppmärksammade och vidriga våldtäkter som på senare år lett till att festivaler fått lägga ner helt.

Men allvarligt talat. Vad är problemet? Att sjutton (!) personer utsätts för våldsbrott utspritt över en veckas tid, när 135 000 festsugna från halva Europa samlas på ett fält? Överallt annars i samhället hade det ansetts vara en oerhörd framgångssaga och ett exempel på framgångsrik integration. Här är gott att vara, hade överkommissarien stolt sagt till reportrarna. Här råder relativ fred och konstnärlig frihet!

Men inte på festival, inte. Där är det läskigt och påtänt och vuxenvärlden skälver av oro när barnen åker iväg och helst ska de läggas ner helt eftersom själva fenomenet festival i sig innebär en i dagens samhälle snart utdöd relik, en unik typ av sammankomst, inte sällan idealistiskt driven av typ en förening som om det fortfarande vore 1970, där människor från olika samhällsklasser kan träffas på lika villkor och dela (inte sällan subversiva) tankar, samtidigt som de diggar bra musik och dricker alkohol (och inte helt sällan tar sig en pipa gräs).

Det verkar farligt. Det vill vi inte ha i vårt kliniskt rena, organiserade samhälle, där alla går i raka led rakt ner i en monumental grav av ekonomisk tillväxt och tristess.

Jag läser vidare om årets Sweden Rock (med 35 000 besökare per dag) och noterar att det totala antalet brott minskat sedan sist, särskilt stölderna. Men för säkerhets skull konstaterar polisen att narkotikabrotten ökat. Kanske för att snuten, i brist på stölder att klara upp, plötsligt fick tid över att visitera alla övervintrade vinylfreaks i hela Norje? Kanske kunde de ha stoppat den på festivalen anmälda våldtäkten om de fokuserat annorlunda?

Samma sak med Lollapalooza, den hysteriska hipsterfestivalen i Stockholm. 56 000 sotarmössor dök upp och vad hände? Ett par beklämmande sexbrott – och 125 anmälningar om narkotika. Visa mig 56 000 godtyckligt utvalda svenskar – och jag ska visa dig att minst 125 av dem röker på. Och även om polisen faktiskt tillstår att festivalen varit ”lugn”, så är det sorgligt hur mycket trycksvärta som spills med vinkeln, inte att människor kommit tillsammans och festat, utan vilka typer av brott som inträffat under tiden.

Frågan kvarstår alltså. Vad är problemet? Är det festivalkulturen i sig? Är det polisens fokus – och alltså i förlängningen den svenska narkotikapolitiken? Eller är det medias förvridna rapportering i krigsrubriker om ”festivalvåldet”?

Frågan är om det ens finns ett problem.

Och om det finns något säkrare man kan göra sommaren 2019, än just att åka på festival.

Detta är en opinionstext i HYMN. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.