João Gilberto och den nya vågen

Bossa Nova, som betyder ”den nya vågen” var på slutet på 50-talet ett faktum. Den blev snabbt en del av jazzvärlden och idag är många av de mest kända bossa nova-melodierna så kallade jazzstandards. I samband med att João Gilberto – en av de stora legendarerna inom bossan – nyligen gått bort 88 gammal kommer här en liten minnestext.

Ett album som verkligen kom att sätta tonen för bossa novan var João Gilbertos debutalbum Chega de Saudade. På albumet sjunger João en blandning sånger av bland andra välkända brasilianska kompositörer som Ary Barroso och Antonio Carlos Jobim. Just Jobim skulle verkligen komma att formulera rikningen för den nya stilen bossa nova då de flesta av de mest välkända bossa novamelodierna är skrivna av honom och poeten Vinicius de Moraes. Om Jobim och Moraes var de mest framträdande låtskrivarna inom bossa novan så var Joao definitivt den främsta tolkaren. Som gitarrspelare hade han redan på en skiva med sångerskan Elizeth Cardoso formulerat det klassiska bossagunget. Kombinerat med sin viskande, ibland nästan pratsjungande sångstil på Chega de Saudade formulerade João de huvudsakliga elementen i bossa nova: rytmiskt, avslappnat och samtidigt väldigt melodiskt vackert.

Gilbertos kanske mest kända album måste vara i sin medverkan på det fantastiska Getz/Gilberto från 1964 då Joao slår ihop sig med jazzsaxofonisten Stan Getz. Getz hade några år tidigare spelat en stor roll i lanseringen av genren i USA med skivan Jazz Samba då han erhöll en grammy för bästa framförande med låten Desafinado (också det en berömd Jobimkomposition). Skivan ledde till något av en bossamani i USA och plötsligt dök det upp en drös jazztolkningar på temat, vissa kitschigare än andra.

På Getz/Gilberto medverkar även Jobim då albumet fokuserar på att tolka hans låtar. Men den som kanske gör den mest utmärkande insatsen är Joaos dåvarande fru Astrud Gilberto. Historien går att Astrud kastades in i studion för att sjunga två låtar på engelska då hon var den enda som behärskade språket. Liksom Joao hade Astrud också en viss mystik i rösten och resultatet blev den kanske mest kända bossa novainspelningen någonsin, ”Girl from Ipanema”. Astrud skulle efter Getz/Gilberto komma att få en rätt lyckad solokarriär. Hennes debutalbum med sin tolkning av Agua de Beber är given i vilken bossa-novasamling som helst.

Under åren efter 60-talets bossacraze skulle Joao förbli i USA samtidigt som protestmusikerna under den så kallade Tropicalia-vågen som Caetano Veloso och Gilberto Gil kom att bli mer tongivande i Brasilien. Dessa tre skulle förenas på det utmärkta albumet Brasil från 1981. João går till historien som den främste tolkaren av en musikstil som inte bara förändrat jazz utan även haft en viktig roll i sätta Brasilien på kartan som musikland.