Roskildefestivalen 2019: Lördagsrapport

Det drog till slut ihop sig till Roskildefestivalens sista dag. Den stora finalen, som skulle avslutas med The Cure på Orange-scenen. För alla som ska till Way Out West senare i sommar kan vi konstatera att det inte var någon besvikelse. Men HYMNs dagsrapport från lördagen kommer att handla om något helt annat.

Det är inte ofta man påminns om världen utanför när man är på en festival. Men idag har jag verkligen funderat över allt gott som musikfestivalen gör för det vanliga livet – som vi tråkigt nog måste återvända till förr eller senare.

På en stor festival som Roskilde lever man i en bubbla. Inte en bubbla där allt är bra, för precis som i omvärlden förekommer här en hel del kvinnoförtryck, övergrepp och allmän otrevlighet. För de flesta handlar det förhoppningsvis om undantag – mestadels är ju festivalbesökare förfriskade och glada. Men vad skulle hända om en festival var mindre av en fristad för alkohol, nikotin och andra starkare droger? Hade folk slutat gå på festival om det var så?

Madame Ghandi

Själv går jag på en festival för att få leva i en värld som fylls av musik 12 timmar om dygnet. Ofta önskar jag att det alltid kunde vara så. Att det inte skulle vara något som var så dyrt och oåtkomligt för de mindre lyckligt lottade. Men om världen inte ser ut så just nu – då det är vår uppgift att ändra på det. Det påminde Madame Gandhi oss om under hennes artist talk tidigt på eftermiddagen.

Roskildefestivalen gör verkligen sitt för att – som kommersiell aktör – ändå erbjuda ett utbud som är diversifierat och har något för både ung och gammal. Att det varit fler kvinnliga, eller icke-manliga artister, i år har gjort en stor skillnad för att få folk att känna sig mer inkluderade. Som vanligt har det också varit många akter som kommer från utanför de västländer vi är vana vid att lyssna på musik från.

Khruangbin

Min dag inleds med Khruangbins konsert och det är andra gången jag ser dem. Det är som om något har hänt – förra gången jag såg dem var de nämligen ganska tråkiga och introverta. Idag fokuserar de på sitt mest dansvänliga material och även lite nytt. Senaste singeln ”Mary Always” (baserad på ”Maria También”) är deras bästa låt hittills och framförs i en version som mitt i drar över i Dick Dales ”Misirlou” och tillbaka igen. Ett ikoniskt exempel på hur de lyckas blanda amerikansk musikhistoria med thailändska influenser. De är kanske det mest kända västerländska bandet som blandar rock med orientalisk och Mellanöstern-musik just nu.

Madame Gandhi spelar samtidigt, så jag missar tyvärr hennes konsert. Det är hennes andra besök på Roskildefestivalen och som tur är hann jag precis i tid till hennes workshop i Artzone. Här berättade hon om sin uppväxt i New York med strikta föräldrar från Indien, hur hon lyckades ta examen från Harvard samtidigt som hon spelade trummor i M.I.A.s liveband, men framför allt om hur hon blev en feministisk aktivist nästan utan att hon själv märkte det.

Jag hoppas att hennes framträdande och föreläsning inspirerade fler än mig att göra något åt allt det vi upplever som orättvist i världen. Till att börja med kan ni lyssna på hennes spellista The Future Is Female, som uppdateras regelbundet.

Tomoko Sauvage

Visst hade man kunnat önska sig att hela Roskilde-programmet bestod av artister som gick mot normen, antingen musikaliskt, etniskt eller genusmässigt. Tyvärr hade det nog inte fungerat att driva en ideell verksamhet utan att också vara mainstream. Därför väljer jag istället att se det vackra i att Cardi B får uppträda på samma festival som också har plats för Tomoko Sauvages experimentella ljudkonst – där hon gör musik med hjälp av vatten. Jag såg henne senast på Inkonst i Malmö, men även dagens uppträdande på den intima Ambereum-scenen är sinnesvidgande.

Jag hade inte planerat att se henne, men då mitt utstakade program för dagen innehåller en lucka på några timmar bestämmer jag mig för att gå runt och se vad festivalen har att erbjuda. Det är kanske de allra starkaste festivalminnena jag har – de upptäckter man känner är ens helt ”egna”.

Förutom Sauvage tittar jag också in på Nakhanes spelning. Nakhane är en sydafrikansk artist som blivit en lokal röst för LGBTQ-rörelsen, med sin själfulla musik och röst. Att det ösregnar hjälper till att fylla Gloria-scenen. Förutom spår från förra årets album You Will Not Die, bjuder han också på en version av Seals ”Killer” som får nackhåren att resa sig.

Gloria intas därefter av iranska Liraz Charhi, som förutom att vara skådespelare i kända Hollywood-filmer även gör musik i sen hemstad Tel Aviv i Isreal. Hennes band heter kort och gott Liraz och fullkomligt utstrålar glädje från scenen. Med texter på farsi och musik som blandar traditionell iransk folkmusik med pop och rock, spelar de sig in i publikens hjärtan.

Liraz berättar under spelningen att det också finns en historisk och politisk innebörd i musiken. Hennes föräldrar flyttade från Iran för att kunna få ägna sig fritt åt bland annat musik. I Iran är det fortfarande förbjudet för kvinnor att sjunga på en scen. Liraz framför en hjärtskärande sång för sin mor, med det enkla budskapet att kvinnor borde få vara fria. Inför det budskapet känner man att tårarna är nära.

Jag tror att alla som är där i det ögonblicket kan erkänna för sig själva att det finns större problem ute i världen än de som vi debatterar i vår politiska arena eller runt middagsbordet. Vi är otroligt priviligierade. Det finns de som inte är det, de som måste kämpa för minsta lilla och det påminde både Liraz och Madame Ghandi oss om.

Liraz konsert går rakt in i själen och går inte att beskriva i recensioner eller bilder. Publiken blir helt enkelt kära och det är många som köper hennes skiva (undertecknad inkluderad) Naz från 2018 efter spelningen. Musik som både går att dansa och gråta till är otroligt sällsynt.

Liraz

Jag pratar med henne efteråt och hon säger att hon faktiskt kommit med samma flyg som Gaye su Akyol. Akyol är den artist jag sett mest fram emot i hela programmet. Det efter att jag blivit omvänd på hennes spelning i Köpenhamn förra året – den bästa jag såg under 2018.

Jag går därför ifrån en fantastisk konsert med japanska Kikagaku Moyo (som jag ändå sett i Malmö nyligen) för att se Gaye su Akyol i andra änden av festivalområdet. (I år har de flyttat festivalens kanske mest älskade scen Avalon längst bort till öster). Det är inte för att Kikagaku Moyo inte är fantastiska att uppleva på en festivalscen, men den andra konserten känns 100 gånger mer relevant.

Gaye su Akyol

Gaye su Akyol från Istanbul har precis som Altin Gün och Grup Simsek blivit känd genom att blanda den turkiska psykedelian från 70-talet med modern rock och disco. Det var en period då musiken var extremt politiskt laddad i Turkiet och kringliggande länder. Det vi idag känner till som den anatoliska rocken var också en motståndsrörelse på ungefär samma sätt som proggen var i Sverige runt samma tid.

Det är några tappra själar som har dykt upp i Avalon-tältet klockan ett på natten, efter The Cures 2-timmarskonsert. Själv kan jag inte önska mig en bättre avslutning på festivalen än att få dansa till klassiker som ”Yali Yali” och ”Estarabim” som ni kan se i videon.

Självklart gör också Jorja Smith och HYMN-favoriten Janelle Monáe fina framträdanden under lördagen, som också kommer att inspirera en hel generation. Men dessa artister kommer garanterat andra medier att skriva om. Därför har den här rapporten lyft fram andra starka kvinnor som också förtjänar spaltutrymme.

Tack Roskilde för en fantastisk vecka som innehöll mycket ”peace, love and rock’n’roll” som Gaye su Akyol skulle ha sagt.