Vad händer när ett gäng rockare är fria att göra vad de vill och inte längre behöver bry sig om vad fansen till deras grupp vill ha? Resultatet blir alltför ofta ”musikermusik”, det vill säga svåra taktbyten och ännu svårare ackord, och det slår sällan väl ut.
När moderskeppet Deep Purple till slut kraschade 1976 befann sig den slokmustaschprydde organisten Jon Lord och den lika slokpolisongförsedde (vi snackar Onedinlinjen-klass) trummisen Ian Paice i just den situationen.
Så vad gjorde de? De kallade raskt in sin gamle kompis och samarbetspartner Tony Ashton som sångare, frontman och pianist, och via annonser rekryterades en viss Bernie Marsden på gitarr samt basisten Paul Martinez.
Projektet Paice Ashton Lord var fött. Dess korta historia sammanfattas nu i den här nyutgåvan av bandets enda album Malice in Wonderland (1977) som utvidgats med det överblivna materialet från den oavslutade uppföljaren.
Spåret ”Nasty Clavinet” avslöjar direkt var vi har hamnat. Musikermusik. Att instrument nämns i titeln är alltid en varningssignal. Men Lord och Paice hade inte tillbringat sju år med showmannen Ritchie Blackmore i Deep Purple för att sedan göra nybörjartabben att tänka mer på att de själva ska få uttrycka sig än på vad som fångar lyssnarens öra.
Inledande ”Ghost Story” struttar in med ett illa funkigt groove, jazzigt blås och en keyboardslinga som faktiskt påminner inte så lite om… Kraftwerk. ”Autobahn”, närmare bestämt. ”Remember the Good Times” tar vid och visar med en extremcatchy refräng och delikata ackordväxlingar att trions känsla för pop var lika stark som deras musikaliska hantverksskicklighet.
”Arabella (Oh Tell Me)” låter som ett något tyngre och funkigare Roxy Music, men med en liknande melankoli i ackorden. När saxofonsolot tar över får jag flimrande visioner av John Taylor iförd hatt på en flotte i videon till ”Rio”. De pubtrinda farbröderna i Paice Ashton Lord som hittills okänd influens för Duran Duran? Nja, så långt vågar jag kanske inte gå.
“On the Road Again” bygger på en knepig rytm från den alltid underskattade batteristen Ian Paice som här får ta ett kort solo. ”Sneaky Private Lee” smyger in och överraskar med ännu en refräng med sådana där harmonier som Bryan Ferry och Roxy Music inte hade tackat nej till. Jon Lords orgel glänser i den majestätiska bakfylleballaden ”I’m Gonna Stop Drinking Again”.
De åtta bonusspåren är hämtade från det oavslutade uppföljaralbumet. ”Steamroller Blues” är ren twelve-bar blues, medan ”Nasty Clavinet” är just nasty på ett sätt som får mig att vilja riva ett litet hål i rumtidväven och helt anakronistiskt stoppa in spåret i Miami Vice som bakgrundsmusik till en scen med Crockett och Tubbs på stakeout vid en misstänkt lokal i hamnen.
Men redan 1978 var Paice Ashton Lords saga all. Paice, Lord och Marsden hamnade i gamle Deep Purple-bekantingen David Coverdales nystartade och extremt nordengelska soul- och bluesrockkonstellation Whitesnake, som i en senare (mycket senare) inkarnation skulle komma att dominera och definiera 80-talets uppsprejade pudelrock. Men det är en annan historia.
[Ear Music, 17 maj]
