”Jag har ingen spegel, men jag kan spegla mig i er beundran!” säger den sedvanligt ödmjuke Howlin’ Pelle Almqvist. Och javisst, det kan han och det gör han.
Att se The Hives live är om det görs på rätt sätt fysiskt utmattande på det där behagliga sättet, som jag gissar att alla träningsfrälsta därute skulle kunna jämföra det med. Som idog vägrare av all fysisk aktivitet annat än framför en scen med band som The Hives passar jag på under Lollapaloozas andra dag att studsa loss.
Smokingklädda The Hives bjuder på en adrenalinstinn show med mängder av självförhärligande mellansnack, direkta order till publiken om att aldrig sluta klappa, en planerad kupp att inte sluta spela på utsatt tid utan att bara fortsätta resten av kvällen och att Pelle Almqvist, likt en gudomlig kombo av Jesus och Moses delar på (publik)havet så att han kan röra sig mellan sina fans och lärjungar.
Nya låten ”Good Samaritan” spelas såklart, men det är alla gamla favoriter som skapar störst jubel och det är inga tvivel om att ”Hate To Say I Told You So” fortfarande är en av 2000-talets bästa svenska låtar, inte minst live som denna kväll.
The Hives har spelat ihop länge nu och under Lollapalooza visar de hur en rockshow ska göras. Pelle Almqvist orkar fortfarande göra spasmiska kicksparkar i luften (som han vet blir fantastiska rockfoton) och gitarriffen sitter som en smäck.
Det är inte så mycket mer att säga än att The Hives självklart ägde scenen och självklart måste ses igen och igen och igen.
