Kalle Berg: ”Större kulturstrider finns än den om nostalgiosande klubbar i Stockholm”

Foto: Karin Lundin/Rockfoto

Kalle Berg provoceras av artistupproret i Dagens Nyheter – är det musiken eller profiten som står på spel?

Jag vet inte vad som provocerar mig mest med uppropet i DN den 28/6 där stora svenska artister och Joppe Pihlgren kräver ett stopp för den politiska behandlingen av svenskt musikliv som ”ogräs”, alltså att namnkunniga spelställen i Stockholms innerstad slår igen i rasande fart. Kanske blir jag argast över att en klubbdöd bara är en klubbdöd när den kungliga huvudstadens centrala domäner drabbas; aldrig när små ställen på landet eller halvstora klubbar i någon topp-tio-stad slår igen. Eller också över det faktum att artisterna som signerat uppropet i princip utan undantag kan sägas tillhöra den vita, svenska musikmedelklass som av nostalgiska skäl nu, kan antas, får en tagg i hjärtat när ytterligare ett ställe i Debaser-kedjan hotas av stängning. Var ska de nu ”möta sin publik”, eh jag menar tjäna sina pengar?

För är det något som ekar genom DN-texten så är det just nervositeten över utebliven profit. ”De platser där den {livemusiken} framförs är andningshål där själva magin uppstår”, skriver man. Verkligen? Eller är det snarare där artisternas inkomster uppstår, i denna ”digitala era vi befinner oss i”? ”Det är pinsamt”, fortsätter artikelmakarna, ”att Sverige, som den dokumenterat kreativa musiknation vi ses som av omvärlden håller på att begå ett utdraget självmord”. På ett annat ställe i texten heter det att ”år efter år, decennium efter decennium, kämpar popmusiken med näbbar och klor för att hitta och behålla sina ständigt så tillfälliga institutioner”.

Just det. Och trots detta, eller kanske tack vare, så är vi alltså av omvärlden sedda som en ”dokumenterat kreativ musiknation”. Musiken i sig verkar alltså klara av att kuska runt i olika sporadiska lokaler. Den blir till och med världsberömd. Publiken verkar helt okej med det. Men naturligtvis blir det onödigt jobbigt för profitörerna högre upp i näringskedjan.

Jag säger inte att artister inte ska ha betalt för sitt slit, eller att alla spelställen ska flyttas till Slakthusen. Jag tycker bara att det är löjligt att man klär sin oro för ekonomi och konkurrenskraft i termer som signalerar att man verkligen bryr sig om musik och kultur och levande stadsliv, vad det nu är.

Hade man verkligen brytt sig om musik och kultur hade man för länge sedan gjort ett kolossalt upprop i varenda dagstidning om den enorma risk det innebär att SD numera har en ledande ställning i allt fler svenska kommuner. Ett parti som gjort det till sin hjärtefråga att slå ner på ett fritt kulturliv, till förmån för det som i ett magnifikt reportage i DN – om den SD-styrda ”Kulturföreningen Gimle” med Mattias Karlsson i spetsen – kallas för en ”konservativ kulturrevolution”.

Hallå? Var är alla musiker och bokare nu? Var är debattartiklarna?

Att just hotet mot Debaser skapat en jordbävning i svenskt musikliv är dessutom ironiskt, eftersom denna stängning är den enda (av de i Stockholm uppmärksammade) som faktiskt tycks ha ett legitimt skäl: vägbanan som utgör taket på scenen behöver rustas upp. Av SVT:s artikel i frågan framgår inte riktigt heller varför Debaser Strand inte skulle kunna flytta tillbaka efter fullgjort arbete, alternativt tilldelas en annan lokal. Ansvarigt borgarråd säger i artikeln att man ska försöka lösa saken. Men ingen verkar lyssna på det. Antagligen är det hela ändå en konspiration, iscensatt av onda politiker som vill verka för en ”utschasning av kulturen”, som Debasers VD Annelie Telford kallar det hela.

Vad som ofta missas i debatten är att ”kultur” inte alltid och för alla behöver betyda ”livemusik”. ”Ett levande kulturliv i innerstaden” kanske lika gärna kan bestå av japansk papperskonst och ett veganskt café som anordnar kurser i haiku och mentalt motstånd. Tråkigt? Kanske, men som SVT påpekar i sin intervju med Annelie Telford finns det många spelställen kvar, en bit utanför city, där inga grannar störs. Där kan festen pågå natten igenom. Som i allas vårt älskade Berlin. Men orkar den lata, bortskämda, vita medelklassen åka dit? GÅR det ens att ta en elskoter så långt bort? Och kan bokningsbolag och arrangörer tjäna sina goda stålar där? Det är den brännande frågan.

Så här långt kommen i din läsning är du som vrålhipster eller ”kännare av klubbkultur” garanterat vansinnig. Men andas ut, och zooma ut. Större kulturstrider finns att utkämpa, än den om några nostalgiosande klubbar i Stockholm. För så här är läget: halva Sverige står tomt på folk, och därmed kultur, eftersom allting händer i storstäderna. De billiga fabrikslokaler som blivit kvar vill ingen ha, och enda sättet att starta en business där är att inkorporera det hela i ett gröna-vågen-konstprojekt med ekobageri med samma jävla Stockholmare som målgrupp. Och sedan vips, med några års rådande politiska utveckling finns inga bibblor kvar att låna nothäften i – och ingen musik får kanske spelas live, som inte hyllar det fornnordiska kulturarvet. Men hela klubbsverige och alla artister var tysta, eller missade helt den fasansfulla utvecklingen – eftersom man hade fullt upp att gråta över Snotty och Debaser.

Detta är en opinionstext i HYMN. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.