Det finns en del sångare som alltid kommer att finnas där. Längst in i hjärtat har de sin piedestal – deras sång pulserar ut i kroppen och skapar en väldigt behaglig och kärleksfull värme. En sådan sångare är, i min värld, Robert Plant.
Jag har haft förmånen att se Plant vid några tillfällen och senast var i Lisebergshallen i Göteborg för några år sedan. Vissa händelser kan ibland upplevas som märkligt vackra och inledningen på den konserten var precis en sådan stund. Jag minns att jag åkte dit och tänkte att det hade varit särskilt fint om han sjöng Anne Bredon-covern ”Babe, I’m Gonna Leave You” (inspelad på debutplattan). Musikerna kom sen in på scenen och inledde konserten instrumentalt och efter en stund gick Plant också på scen och tonerna övergick till just den låten. Det var magnifikt och jag ler faktiskt fortfarande bara genom att tänka på den stunden.
Jag växte upp med musik från främst 1960-talet, trots min ringa ålder, men kom ändå i kontakt med Led Zeppelin ganska sent, någonstans i fjortonårsåldern. Den första Zeppelin-plattan tror jag inte att jag köpte förrän jag gick på gymnasiet. Det var deras debutalbum från januari 1969 och den som kan sin huvudräkning inser snabbt att det har gått femtio år sedan den plattan släpptes.
Jag minns fortfarande när jag la plattan på min grammofon i pojkrummet och hörde ”Good Times Bad Times” första gången. Pang! Uppföljaren Led Zeppelin II släpptes i oktober samma år och trots att klassiska låtar på senare plattor som till exempel ”Stairway to Heaven” och ”Kashmir” nog har fått större uppmärksamhet över tiden är det dessa två plattor som ligger mig allra varmast om hjärtat. Det är rockmusik när det är som allra bäst.
För några månader sedan fick jag klart för mig att Robert Plant skulle göra en turné med flera datum i Skandinavien (främst i Norge) som till och med inkluderade Svalbard! Jag lekte med den tanken, men det stannade vid en sväng på E6 och en tur till Fredrikstens fästning i Halden i södra Norge. Jag ville verkligen stå vid en scen och ha turen att få höra någon Led Zeppelin-låt, som betytt massor i mitt musikliv, och samtidigt få hylla en magisk sångare.
Om man kan sin historia så skulle det kunna vara känsligt att komma till Halden som svensk. Bara ett stenkast från scenen stod minnesstenen efter Carl XII:s fall i samband med belägringen av fästningen hösten 1718. Men historien läker ofta sår och det var istället en god stämning i publiken när jag kom till konsertområdet, med flera svenskar än jag i publiken.
Scenen var mörk och nästan kvadratiskt formad. På det inhägnade konsertområdet fanns tält med mat och dryck till försäljning. Det såg ut som ett litet festivalområde och det är alltid svårt att uppskatta antalet besökare, men det var gott om folk. Jag gissar att det kan ha rört sig om någonstans mellan 2500-3000 besökare.
När klockan var halvtio höjdes volymen på bakgrundsmusiken och de klassiska tonerna till Link Wrays ”Rumble” fyllde omgivningarna. Kort därefter gick de sex musikerna i The Sensational Space Shifters samt Robert Plant på scen.
De inledde med Memphis Minnie & Kansas Joe McCoy-covern ”When The Levee Breaks” som även avslutar Led Zeppelins fjärde album. Det lät strålande från början och de skickliga musikerna gjorde låten lite mjukare än originalversionen från början av 1970-talet. Den följdes upp med ”Turn It Up”. Plants röst dundrade fram genom luften när han drog igång publiken på allvar och spelningen började växa. Vilken sångare han är!
Vi bjöds på en bra mix av sololåtar, Led Zeppelin-låtar och covers, och i flera fall var låtarna rejält omarrangerade. ”Black Dog” var rakt uppbyggd i ganska snabbt tempo och hade varit helt omöjlig att känna igen om det inte vore för sångbreaken och textraderna. Det var en av Led Zeppelins många styrkor, att skapa enastående covers, och Robert Plant fortsätter än idag att experimentera med låtskatterna på ett utmärkt sätt.
Ungefär halvvägs in i spelningen lyfte det ordentligt när ”Carry Fire” spelades. Vi fick en härlig mix av rockmusik influerad av musik från Nordafrika och Mellanöstern, och gitarristerna Justin Adams och Liam Tyson fick stort utrymme att briljera.
Solen gick ned bakom några tallar och färgade himlen orangeröd, och några barn lekte på den gamla fästningen vid den gräsklädda kullen med alla blåklockorna och tistelfjärilarna. Där hade jag legat och vilat en stund i solskenet när jag kom fram, men nu flög tornseglarna som mörka skuggor tillsammans med måsarna mot den allt mörkare kvällshimlen och ljuset på scenen började få alltmer betydelse.
Det var blåa strålkastarljus som träffade musikerna när Liam Tyson inledde med att spela akustisk gitarr och efter en stund inleddes underbara ”Babe, I’m Gonna Leave You”. Plant började sjunga som bara han kan, jag blundade och kände efter en stund hur en tår sakta rullade utmed vänsterkinden. Det var så otroligt vackert och för mig var det utan tvekan kvällens höjdpunkt.
Konserten avslutades med ännu en omgjord version av en gammal klassiker. ”Gallows Pole” har tolkats av många och den finns på Led Zeppelins tredje platta. Denna kvälls version nådde inte riktigt fram till mig. Den påminde lite om ”Black Dog” tidigare, men lyfte inte alls på samma sätt.
Robert Plant och medmusikerna lämnade scenen till stort och välförtjänt jubel. Vi hade fått en stund strålande livemusik med en av vår tids främsta sångare.
Det blev sen extranummer som inleddes med ”In The Mood” och allt avslutades med fina Led Zeppelin-låten ”Ramble On” som inte hade gjorts om så mycket. Det blev med andra ord en rockig och utmärkt avslutning vid elvatiden.
Robert Plant lämnade scenen igen och jag lämnade Norge. På E6 genom Bohuslän flög en nattskärra över vägen och Robert Plant hoppade återigen upp på sin piedestal i mitt hjärta. Julinattens mörker fylldes av orden ”If the sun refused to shine I would still be loving you. When mountains crumble to the sea, there will still be you and me”.
Han sjöng inte ”Thank You” denna kväll, men jag säger thank you, Robert Plant. Tack för allt.