Billie Eilish
När fenomenet Lollapalooza gör entré i Skandinavien görs det under de bästa vädermässiga förutsättningar. Jag, som stått i hällregn under Øyafestivalen och nästan frusit ihjäl under otaliga Roskildeveckor, drar en lättnadens suck och njuter av den varma solen, åtminstone tills jag tröttnar och desperat söker efter svårfunnen skugga.
Gärdet är på många sätt en perfekt plats att förlägga en festival. En stor öppen yta, gräs att vila benen på, och allt förlagt till en lättöverskådlig rektangel, där tre större scener och ett danstält ligger på nära avstånd från varandra. I vanlig ordning på svensk festival får en dricka alkohol på inhägnat område, men det västra (eller norra?) dryckesområdet har placerats så att besökarna har full uppsikt över alla tre huvudscener, om än på lite avstånd.
Jag ställer mig med en flaska trettiokronorsvatten och hör Molly Sandén hylla Edith Södergrans poesi. Sandén har gått på scen tidigt men trots att klockan bara är lite efter fyra har publiken slutit upp och allt låter vokalt stabilt. Samma sak kan inte riktigt sägas om Norlie & KKV som äntrar scenen bredvid när klockan slagit 17. Dock syns det att både de och publiken har roligt och uppskattningen hos duon att stå på en Lollapalooza-scen med så engagerad publik både hörs under mellansnacken och syns i deras ansikten.
Brockhampton
Brockhampton på Tower-scenen därefter levererar i vanlig ordning. Sextetten utgör utan tvekan en av de mest energiska och synkade liveakterna man kan se idag. Jag rycks genast med men störs på gammelmansvis av den unga publiken som dansandes buffar och knuffar sig runt. Raka motsatsen mot den betydligt mognare publiken jag var omgiven av när jag såg bandet i Köpenhamn ifjol. Jag tar några steg tillbaka och dansar en bit bort istället.
Publiken i allmänhet har känts väldigt ung hittills (förmodligen på grund av att Billie Eilish är kvällens stora dragplåster, vilket märks inte minst på att hennes merch verkar bäras av hälften av alla festivalbesökare), men när jag beger mig bort till Hurulas spelning hittar jag alla festivalens besökare över 30 på ett och samma ställe. Hurula är alltid en bra liveakt och ljudet av gnisslande gitarrer känns välkommet med tanke på att det uteblir under större delen av fredagens line-up. Jag erkänner för min kompis att jag stundtals tycker att Hurula känns och låter aningen pubertal men spelningen är stabil. Dock förargas jag av min usla tajming när jag springer iväg för att köpa nachos och missar nästan hela min favoritlåt, ”22” från debutalbumet.
Hurula
Så dags för kvällens höjdpunkt, inte riktigt för min del, men däremot för större delen av dagens besökare. Billie Eilish har på kort tid lyckats bli ett fenomen med sina miljontals Instagramföljare, säregna framtoning (ofta med morbida inslag) och lågmälda men samtidigt dansanta musik. Jag erkänner att jag inte riktigt hängt med i svängarna men generationen efter mig är helt och hållet med på noterna. Från den sekund Eilish äntrar scen i baggy, gepardmönstrad sportdräkt till tonerna av ”Bad Guy” har hon publiken helt i sin makt. Det skriks, det applåderas och alla verkar kunna texterna utantill. Jag var inte riktigt beredd på denna reaktion och effekt men jag är definitivt såld! Tyvärr behöver jag bevittna andra halvan av spelningen på avstånd då det är dags att ställa sig redo vid den intilliggande scenen för att få en bra plats framför Lana Del Rey.
Problemet med att vara ett riktigt stort fan av en artist är att det blir svårt att objektivt tycka till och recensera det hon/han/de gör, eftersom det ska mycket till för att något ska gå fel. Med vetskap om att mer objektiva åskådare kanske hade tyckt annorlunda kan jag dock meddela att Lana Del Reys spelning är snudd på perfekt. Åtminstone är den perfekt på så sätt att hon ger de hängivna fansen allt de vill ha. Vi sjunger med i allt, tjejen bakom mig både sjunger och gråter samtidigt, och vi som står långt fram förenas i vår nästan förbehållslösa kärlek till Lizzy Grant, som avslutar sin spelning med att möta publiken, signera allt från vinylomslag till dunjackor och dela ut kindpussar till alla de fans som varit mer beslutsamma än jag att ta sig allra längst fram mot scenkanten.
Lana Del Rey
Efter att tonerna av den nästan tio minuter långa ”Venice Bitch” ebbat ut känner jag mig ganska mör inombords men unnar mig en mojito samtidigt som jag ser lite av Travis Scott och hans pyrotekniska scenshow. Jag är dock nöjd med kvällen vid det här laget och när jag promenerar den korta biten från festivalområdet till Karlaplans tunnelbana kan jag konstatera att denna första dag på Lollapalooza varit oerhört lyckad, och att den tillhörde Billie Eilish (av publiken att döma) och Lana Del Rey (enligt undertecknad).
