I en åldrad och fin intervju med Thomas Öberg förklarar han varför Bob Hund plötsligt valt att sälja både instrument och replokal: ”Det där med hotet om att lägga ner, att lägga av, det är en sorts musikalisk rökridå. Folk tittar dit.”
Utvecklas eller dö, sa Darwin. En haj som inte simmar drunknar, och så vidare, och så vidare. Kontentan, någonstans, är att varje år kring nacken innebär högre krav på relevans och förnyelse. Vem ska annars lyssna? Inte Junior Brielle-kidsen. Inte ”Old Town Road”-hipsters med hajfenor.
Jane Weaver har gjort musik i mer än tjugofem år. Tacka fan för att hon är trött.
På Loops In The Secret Society plockar hon isär sin egen musik och sätter ihop den igen. Större delen av albumet består av äldre material som Weaver dekonstruerat och hittat nya passformer för, uppblandat med nyskrivna låtar. Så färdas musiken fram och tillbaka i tiden, mellan nu och då, ofta i samma andetag.
Det är svårt att inte förälska sig i konceptet. Särskilt när det funkar så bra. Allting låter sammansvetsat, fylligt och jämnt.
Därför är det synd att materialet inte alls håller kvalitén. Hade man velat vara krass hade man kunnat hävda att det funkar för att alltihop är så slätstruket. Det låter barskt, men är inte heller helt fel.
Loops lägger sig någonstans i en bekväm och komfortanpassad mittfåra av krautrock, ambientmusik och elektrisk indie. Titta bort, och en timme har passerat utan att göra något väsen av sig.
Nånstans finns en och annan fin refräng, ett trevligt motorikbeat och en liten vinkning till Grouper som tänder till. Sedan brummar vi vidare. Nästa hållplats, undrar vad som kommit upp på Spotify idag?
Indiemuzak, skulle vi kunna kalla det. Hyggeambient. Och så vidare, och så vidare. Lite som åldrandet. Och musiken.
[Fire Records, 21 juni]