Söndagskonserter med Lucy Dacus och The Goddamn Gallows

Jag älskar att gå på konsert på söndagar. Det är en perfekt avslutning på veckan och ofta väldigt bra publik vid scenerna. Denna söndag var lite extra lyxig då det var spelningar både på Oceanen och Musikens Hus med scentider som gjorde att jag skulle kunna lösa lite på båda ställena. Det tar ju bara några minuter att gå mellan lokalerna.

HYMN-bekantingen Majken från Malmö inledde kvällen på Oceanen och hon släppte sitt debutalbum Young Believer i fjol. Den plattan innehåller flera fina spår, och framför allt ”Lovely Daughter”, som påminner lite om favoriten Tess Parks i en mer avskalad version, tycker jag mycket om. Tyvärr uppstod trafikproblem så jag missade stora delar av spelningen, men hann bland annat höra härliga ”Teenage Desire” i slutet vilket gjorde mig glad. Majken satt med sin harpa och hade med sig en medmusiker som spelade elgitarr. Det lila ljuset från strålkastarna lyste över scenen och det var en vacker stund.

Huvudakt på Oceanen denna afton var indierockaren Lucy Dacus från Richmond, Virginia. Hon har hunnit släppa två plattor och ingår även i Boygenius tillsammans med Julien Baker och Phoebe Bridgers.

Det var fyra musiker som gjorde entré på scenen vid halvniotiden i rött ljus och med ett härligt sorl från publiken i lokalen. Konserten inleddes med tre låtar, bland annat fina ”Addictions”, och därefter berättade Lucy att de ville ha önskemål på låtar. Några fina förslag ropades från publiken och det var helt klart att flera i publiken hade lyssnat en del på hennes låtar. Det var ett väldigt trevligt upplägg och vi bjöds därefter bland annat på önskemål som ”La Vie En Rose” och ”Yours & Mine”, som fick tankarna att sväva iväg till fina Sharon van Etten, samt grymma ”Timefighter” som växte sig stor som en gigant över Stigbergstorget.

Generellt var ljudbilden ofta mycket mäktigare än vad jag upplever att låtarna är på platta, med undantag för ”My Mother & I”, och den mycket charmerande sångerskan nådde verkligen hela vägen fram till mig denna kväll. Min sista låt blev ”I Don’t Wanna Be Funny Anymore” efter fyrtiofem minuter och hela Oceanen gungade.

Musikens Hus påkallade uppmärksamhet och här var det lite hårdare akter på programmet. Jag kom dit när danska psychobillybandet Hola Ghost precis hade inlett den fina Rancid-covern ”Django” och det blev en perfekt start på denna spelning. Stämningen var mycket god i lokalen och festen var i full gång.

Det var fem musiker på scen och utöver den sminkade trion på bas, gitarr och trummor var det en saxofonist och en trumpetare till höger på scenen som gästspelade på flera låtar. Vi bjöds på en storstilad uppvisning och låtar som ”The Man They Couldn’t Hang” och ”Spanish Moon” och det avslutades magnifikt med en låt från senaste EP:n där bleckblåssektionen fyllde lokalen väldigt vackert under ”Funeral March”. Mina tankar kastades tillbaka till ungdomen och Rio Bravo, westernfilmen med John Wayne i huvudrollen, och en ung Ricky Nelson, från 1950-talet (Dimitri Tiomkin skapade musiken i den filmen).

Inför det sista extranumret höjdes mikrofonstativet i en position som var normal för Lemmy och bandet dundrade igång ”Fight” som jag tolkade som en hyllning till Motörhead-legendaren. Det kändes väldigt fint med tanke på ”Funeral March” en stund tidigare.

Det blev en kortare paus och vi bjöds på en för mig oväntad låt i högtalarna. Det var Tall Boys fina cover av The Adverts ”Gary Gilmour´s Eyes” som blev en fin bonus.

Sist ut denna söndagskväll var The Goddamn Gallows som släppte sitt sjätte album The Trial i fjol. Detta är ett band jag helt har missat, och fick tips om för några månader sedan, så det var kul att de avslutade denna vackra söndagskväll i Majorna.

Michigankvartetten gick på scen halv elva och inledde stenhårt med ”City of Hell-A” som de följde upp med ”Guttervilleblues”. Det turkosa ljuset från strålkastarna dansade fram över scenen och publiken längst fram var mycket rörlig. Det kändes definitivt mer som en lördagskväll än en söndagskväll och jag älskar banjo. Låtarna som ”The Maker” och ”Y’all Motherfuckers Need Jesus” blev snabbt favoriter. Ja, det svängde verkligen ordentligt.

Detta blev en perfekt avslutning på helgen och jag rullade sen långsamt hemåt genom de bohuslänska vägarna i juninatten, där dimmorna hängde som slöjor över de mindre vattendragen och älvorna dansade vackert.