Efter att ha väntat ut det regn som under en halvtimme vräkt ner och gjort gatorna oframkomliga denna varma Göteborgskväll, småspringer jag genom Haga för att inte komma för sent till kvällens konsert.
Femton år efter utgivningen av albumet Ta det lugnt som då gav Gustav Ejstes och Dungen en självklar plats i psychrock-världen har bandet nu begett sig ut på en turné för att spela skivan i sin helhet. Kvällens spelning äger rum på Pustervik i Göteborg och är den andra på den fem stop långa turnén.
Medan jag väntade ut regnet satt jag i ett samtal med några vänner om den nya Bob Dylan-dokumentären som just haft premiär. Vi pratade om Dylans egenhet att hela tiden återuppfinna sig själv och förändra sättet han spelar sina låtar på, skulle det ses som något positivt eller var flyktigheten ett sätt att fly förväntningar? Var de knappt igenkännbara versionerna av låtarna ett svek mot publiken?
Till skillnad från Dylan är Dungen ett band som man alltid vet kommer låta som Dungen, och kvällens spelning är inget undantag. För som en person framför mig säger: ”det här är inte ens en tolkning av skivan, det här är skivan.” Bandet levererar just vad de lovat. De spelar sin andra studioskiva från början till slut nästan exakt som den låter på stereon. Det går inte att säga annat än att det är en väldigt bra skiva och publiken, som till större delen ser ut att bestå av sedan länge frälsta fans, verkar väldigt nöjda över att äntligen få höra även de mer obskyra mellanspåren. Själv saknar jag den nerv som brukar finnas på Dungenspelningar. En känsla av att vad som helst kan hända. Varje låt ska kunna blomma ut i långa psych-jazz jam eller så ska Gustav börja spela en obskyr dansbandslåt på pianot.
Kanske ska Reine Fiske ilskna till över en avspelad sträng. Det sistnämnda hände på den första spelningen jag såg med Dungen på Stora teatern i Göteborg för tio år sedan och resulterade i en otrolig version av låten ”Fredag” från skivan 4. Reine spelade ledmelodin med en stegrande frustration samtidigt som han hela tiden skruvade för att stämma den nya strängen, tills allt fick ett abrupt slut genom att strängen gick av på nytt och han lämnar scenen. Ejstes svarade då med att själv ilskna till och slå sönder sin tvärflöjt mot pianot innan även han lämnade scenen.
Vi får inte ta del av några sådana incidenter på den här jubileumskonserten, istället är det ett välinrepat band som på ett proffsigt sätt framför låtarna. Tyvärr verkar de stundvis lite för fokuserade på att få det att låta som på skivan än på att skapa ny magi.
Skivan och således spelningen börjar med det karakteristiska trumintrot till ”Panda”. En låt som på ett bra sätt visar på Ejstes fantastiska talang att göra psychfolk som i grunden bara är en bra poplåt och som för femton år sedan tog bandet ända tillamerikansk mainstream-tv och Conan O’Brien. Ikväll känns låten tyvärr lite tunn och det är inte förrän i det avslappnat tunga gitarrintrot till ”Gjort bort sig” som bandet fångar hela mitt intresse. På den följer det som på skivan är en fantastisk trio av låtar; ”Festival”, ”Du e för fin för mig” och ”Ta det lugnt” som var och en för sig själva är små mästerverk – men som ikväll snarare tar energi från varandra.
Det är först i outrot till låten ”Ta det lugnt” kvällen går från att vara en vanlig rockkonsert till att börja nudda vid något magiskt. Mattias Gustavson på bas och Johan Holmegard på trummor landar i ett suggestivt groove samtidigt som de andra lämnar scenen och ger plats till Lisen Rylander Löwe som med sin saxofon tar oss med på en frijazz-tripp som blir bryggan in i andra halvan av konserten. I den samsas en rad instrumentala låtar med några mer rockiga som annars sällan får plats i bandets liverepertoar. Av dem sticker ”Lipsill” och den efterkommande jam-låten ”Om du vore en vakthund ut” som exempel på hur tungt svängiga Dungen kan vara. Avslutningslåten ”Sluta följa efter” – som är en fantastisk låt i sig – blir tyvärr inte lika desperat som den är på skivan, men är ändå en fin avslutning på det ordinarie setet.
Det dröjer inte många minuter av applåder och jubel innan bandet kommer tillbaka ut på scen för tre extranummer. Som låt två spelar de ”Var har du varit” som släpptes i en instrumental version tidigare i år men som kvällen till ära pryds med text och melodi från Gustavs samarbete med Melody Prochet. Tyvärr drunknar den fint drömmiga sångmelodin i trummorna och det som nog har potential att vara en delikat poplåt blir mest ett kaos.
Konserten avslutas med en fin version av ”Fredag” även om inga strängar eller tvärflöjter offras. Istället avslutar bandet låten och konserten tillsammans och Gustav, som genom hela spelningen varit glad och tacksam över att så många kommit, visar än en gång sin tacksamhet innan bandet lämnar scenen till publikens jubel. Det går inte att ta miste på den stora kärleken som finns både från publiken till bandet med också från bandet till sina fans.
