Tolv ringer klockan. Jag flyger upp ur sängen med ett leende på mina läppar. I magen har jag ett pirr och huvudet är fullt av förväntan. Detta har jag längtat efter sen i oktober förra året och idag händer det. Idag åker jag till Sveriges största rockfestival och mitt paradis – Sweden Rock Festival.
”Tåg mot Hässleholm med avgångstid 17.05 står på spår elva” ropas ut i högtalaren på Stockholms Central. Jag tar min permobil, som är överlastad med packning, och åker till perrongen med min chailatte. På perrongen står en massa ungdomar med sovsäckar, de ska nog till festivalen de också.
Tåget kommer. Tågvärden fäller ned rullstolshissen. Jag har åkt i den tusen gånger innan men den är alltid lika läskig. Jag håller min assistent Katarina i handen. Jag åker till min plats som är blockerad av resväskor som alltid. Tågvärden ropar att resenärerna måste flytta väskorna så jag kommer fram till min plats. Jag packar upp min laptop och påbörjar resan.
Nu är vi framme i Hässleholm. Om cirka en timme är vi framme i Sölvesborg. Öresundståget kommer men vi ser ingen ramp till min rullstol. Panik uppstår. Efter ett par minuter kommer tågvärden med rampen och jag kan åka in. Puh. Tågresan tar en timme. Jag passar på att fylla på med energi inför en lång natt med mina vänner. Propoud och toast.
Strax efter 22 är vi framme i Sölvesborg. Där uppstår den andra paniken. Ingen taxi kan få in min rullstol i bilen. Som tur hjälper en chaufför oss att få dit en färdtjänstbuss.
Äntligen är vi framme. Jag får gåshud när jag ser alla hårdrockare. Detta är paradiset. Vi letar reda på vår camping. I ingången väntar min bästa vän Hanna som vi delar tält med. Vi dumpar sakerna och jag öppnar en kall cider. Vi är omkring femton personer i vårt gäng och mötesplatsen är i ett partytält bredvid våra vänners husbil.
Heldagen börjar med värk i kroppen. På grund av min CP-skada har jag konstant ont i kroppen och under natten har jag spänt mig extra mycket. Jag missar LOK och andra band på dagen. Men jag sitter i solen och laddar kroppen inför ZZ Top, Disturbed och KISS. Vännerna är på festivalen så jag och mina assistenter äger högtalaren. Vi lyssnar på LILLASYSTER och gammal kultrock från 80-talet.
Klockan börjar närma sig sju. Vi går och fixar mitt mediapass. Där uppstår ännu ett problem. De har missat att jag har meddelat att jag kommer att ha två assistenter med mig. Efter tjugo minuter fixar det sig och vi kan gå in, men vi missar ZZ Top.
Festivalområdet är ett riktigt rockland. Underbart. Jag får syn på ett LP-tält och rullar in. När jag ser alla LP-skivor får jag gåshud. Vi går vidare och sätter oss på gräset och bara njuter. Rock får mitt hjärta att slå dubbla slag. Jag märker hur mina ögon fylls av tårar. Det går inte att beskriva min kärlek till rocken.
Vi går mot Rock Stage där Disturbed ska spela. Det är en pärs att ta sig fram till rullstolsplatserna genom folkhavet. Men det går. Sikten från platserna är helt okej. Tyvärr är spelningen inte särskilt bra. David Draimans röst är inte helt hundra. Men å, andra sidan är jag inte ett fan. Jag vill bara höra ”Down with the Sickness”. När den uttjatade låten ”Sound of Silence” spelas går jag på toaletten och sen köper jag pizza.
Efter Disturbed ökar min puls. Snart börjar KISS. Snart ska jag se ett av historiens största band. Dock har jag låga förväntningar. Jag har ju sett både Bon Jovi och Metallica som var ganska kassa. Så jag vågar inte hoppas så mycket på KISS.
Men det är riktigt bra. Paul Stanleys röst levererar bra trots hans ålder. Jag är inget hardcore-fan, men jag kan inte låta bli att skrika halsen av mig. Setlisten är bra men till min besvikelse kör de inte ”Forever”. Den låten var den som gjorde mig förälskad i rock och jag hoppades verkligen på att höra den live.
Som avslut på festivalen dör min rullstol. Röda Korset kommer och hämtar den till ett eluttag och jag lånar min kompis rullstol för att ta mig till campingen. Mer metal kan det inte bli.
Jag har inte varit på så många festivaler, bara Bråvalla och Sweden Rock. Men jag ser ändå en stor skillnad mellan de två. Sweden Rock känns mycket mer strukturerad när det gäller tillgängligheten. Det är enkelt att se handikapptoaletterna från långt håll då de har satt upp en flagga. Jag gillar extra mycket att toaletten är placerad precis vid rullstolsplatserna för Rock Stage. Rullstolsplatserna är på en ramp mot Rock Stage åt ena hållet och mot Festival Stage, där KISS spelade, åt andra. Med andra ord är det lätt att gå på toaletten utan att tränga sig bland folket.
Men det bästa är all personal och alla besökare som är så hjälpsamma. Jag förstår varför så många med funktionsvariationer åker på SRF. Man är så välkommen.
