Stereolab förenade popmusik och konst

Det är på tiden att HYMN skriver en artikel om Stereolab – ett av 90-talets viktigaste band, som länge var på gränsen att slå igenom kommersiellt. För en dryg vecka sedan inledde de sin första turné på ett årtionde. En storslagen turné som tar dem till flera av sommarens festivaler, bland annat svenska Way Out West. För den som är nyfiken på Stereolab men inte vet var de ska börja ta uti med diskografin kommer här en introduktion till bandet och deras förebilder, tillsammans med en spellista.

Den första juni spelade ett återförenat Stereolab på Primavera-festivalen i Spanien och Primavera Sound har lagt upp de tre sista låtarna från konserten på Youtube. Tittar man på låtlistan i sin helhet verkar de ha täckt in sin nästan 20-åriga historia väl. Vi kan kalla det en återförening, men efter medlemmen Mary Hansens tragiska bortgång i en trafikolycka 2002 blir det aldrig riktigt samma sak. Visserligen spelade gruppen, ledda av Tim Gane och Laetitia Sadier, in två album till efter hennes död, men de nådde inte samma höjder igen.

Sedan 2009 har både Gane och Sadier fokuserat på sina egna projekt. Gitarristen Tim Gane startade Cavern of Anti-Matter tillsammans med bandets trummis Joe Dilworth och gick i en mer elektronisk riktning. Sångerskan och multi-instrumentalisten Laetitia Sadier, som redan hade ett soloprojekt kallat Monade, fortsatte i samma riktning men nu under sitt eget namn. För tre år sedan recenserade vi hennes konsert i Köpenhamn, där hon spelade några låtar av Stereolab. Hon har även samarbetat med en rad olika artister, framför allt brasilianska gruppen Mombojó. För två år sedan släpptes resultatet av deras vällyckade samarbete under namnet Modern Cosmology.

Sadier och Gane skrev de flesta låtarna för Stereolab och faktum är att de inledde sitt samarbete (och på den tiden, även sitt romantiska förhållande) redan på 80-talet med bandet McCarthy. Det är Sadiers röst man hör i ”I Worked Myself Up From Nothing” på bandets sista album Banking, Violence and the Inner Life Today (Midnight Music, 1990). Hör den på vår spellista, som till skillnad från den Noisey publicerade för några månader sedan, är en introduktion till bandet och deras inspirationskällor. Att som Noisey göra fyra spellistor som visar gruppens mångfald hjälper inte riktigt den som är oinsatt. Däremot borde ni kolla in deras lista med relaterade musikaliska projekt, om ni är intresserade av att höra mer efter HYMNs drygt tre timmar långa lista.

McCarthy var en grupp som lekte med kommunismens retorik, ibland genom subtil ironi och ibland på blodigt allvar. Man kan lugnt konstatera att det inte direkt var populärt i 80-talets England och gruppen gick skilda vägar på grund av kreativa skiljaktigheter. Sångaren Malcolm Eden startade Herzfeld, medan Gane bildade Stereolab tillsammans med Sadier. De hade träffats när McCarthy var på turné i Frankrike, där deras politik naturligtvis var mer uppskattad. För ett riktigt tidsdokument, kolla in hela McCarthys konsert från Paris 1987 här.

Stereolab var en helt annat typ av band än McCarthy – de var intresserade av att blanda kommersiell pop med konstmusik och tidiga experiment med elektronik inom både konst- och populärmusiken. Precis som Sonic Youth ett årtionde innan dem, hade Stereolab stora ambitioner. Medan Sonic Youth valde att experimentera inom de snäva ramar som rockmusiken satte, gav Stereolab sig själva mer fria händer att inspireras av alla från Velvet Underground och Jovem Guarda-rörelsen till musique concrète och library.

BBC Radiophonic Workshop var en inspirationskälla och på vår spellista kan ni höra White Noise – ett relaterat projekt som släppte albumet An Electric Storm år 1969. Det var ett av de första popalbumen som bestod av elektronisk musik och Delia Derbyshire bidrog i hög grad till albumets storhet. Derbyshire, som gick bort 2001, var garanterat en förebild för Sadier.

Stereolabs tidiga sound var tydligt influerat av krautrocken och band som Neu! och Can. Ett av de äldsta tidsdokumenten av gruppen som finns på nätet är denna konsert från skivaffären Rough Trade i London 1991. Om man ska tro en av de som har kommenterat på klippet var det bara 30 pers i publiken. En av låtarna de spelar är ”The Light That Will Cease to Fail” som släpptes på singel året efter och är med på vår spellista. Precis som på deras första singel ”Super-Electric” (som släpptes på Too Pure 1991 tillsammans med en video) var soundet likt det som Spacemen 3 skapat några år tidigare och som skulle komma att kallas spacerock. Tyvärr finns inte Spacemen 3:s musik på Spotify i Sverige på grund av en pågående strid om vem som äger rättigheterna till musiken.

På andra sidan jordklotet hade flera grupper redan på 80-talet börjat blanda in rockens experimentlusta i mer rättfram gitarrpop, precis på samma sätt som Stereolab gjorde i Storbritannien och bland andra Beck gjorde i USA. Bandet Snapper från Nya Zeeland var precis som Stereolab influerade av Spacemen 3 och Loop. På deras debut-EP från 1988 låter de kusligt likt Stereolab-klassiker som ”French Disko”. Den senare är med på vår lista, men Snapper finns tyvärr inte på Spotify i Sverige de heller. Dock kan ni höra EP:n på skivbolaget Flying Nuns bandcamp. Snapper hade startats av Peter Gutteridge som tidigare spelat i båda de inflytelserika Flying Nun-grupperna The Clean och The Chills (båda med på vår lista).

Mary Hansen. Foto: Urban Loiterer

Stereolabs musik var också stark kopplad till den musikaliska utvecklingen i Japan där popmusiken smälte samman med ett enda postmodernt sammelsurium av intryck, inte helt olikt det Björk skapade på Island runt 1993. Samma år släppte den japanska artisten Cornelius sin första singel och lade därmed grundstenen till genren Shibuya-Kei. Den lekfulla blandningen av pop, 60-talskitsch och lounge som Cornelius och hans skivbolag Trattoria stod för, var i sin tur inspirerad av ett brittiskt skivbolag som var samtida med McCarthy.

Bortglömda él Records (alltid med gement ’e’) var aktivt 1984-89 och var på många sätt före sin tid. Tanken med bolaget var att skapa en strid ström av musikaliska koncept med ett stall av talangfulla låtskrivare bakom. Därefter sökte man efter en karismatisk frontfigur eller ett band som fick vara ansiktet utåt. Alltså precis så som 90-talets storbolag skulle komma att operera. Ibland fanns bandet bara på pappret, då de sällan fick möjlighet att uppträda.

På vår spellista har vi inkluderat Momus, vars första album släpptes på él även om han senare långt överskred bolagets ambitioner och konstnärliga räckvidd. Marden Hill får representera bolagets mer hemlighetsfulla akter (de fick faktiskt en fortsatt karriär bland annat på Trattoria med en skiva som var den första att beskrivas som triphop). Stereolab blev aldrig lika eklektiska i början av sin karriär, utan höll sig mer eller mindre till samma sound på sitt andra och tredje album.

Transient Random-Noise Bursts with Announcements (1993) och Mars Audiac Quintet (1994) är de första skivorna som remastrats och i år släppts på nytt, på trippelvinyl, i ett samarbete mellan Stereolabs egna skivbolag Duophonic och brittiska Warp Records. De efterföljande fem albumen väntas släppas senare i år. Ännu verkar det inte finnas några planer på att återutge bandets första album Peng! från 1992, antagligen för att det gavs ut av ett annat bolag.

Även om Stereolab aldrig gav sig in i electronica eller dansmusik utvecklades deras stil till att bli alltmer lekfull och mer ”pop”. Med Emperor Tomato Ketchup nådde de sina största kommersiella framgångar och det var även den första skivan av bandet jag lyssnade på. Det var svårt att välja bara en låt från det här albumet, eftersom det fortfarande är bland bandets bästa material, men jag tog med ”Cybele’s Reverie” i spellistan eftersom det är en av deras vackraste låtar i min mening och påminner om Gorky’s Zygotic Mynci på deras soligaste humör.

Med Emperor Tomato Ketchup hade bandet hittat ett framgångsrikt koncept och på deras sista skivor från 90-talet blev influenserna från amerikansk softrock (eller sunshine-pop som det ofta kallas i Sverige) allt tydligare. Band som The Free Design, The Millenium och de ännu tidigare pionjärerna The Left Banke skapade musik med ett barockt sound som byggde på högteknologisk produktion och avancerade arrangemang. I England hade soundet sina egna föregångare i artisten och musikproducenten Joe Meek och bandet The Zombies, vars Odessey and Oracle spelades in i Abbey Road Studios strax efter att The Beatles spelat in den legendariska Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band.

På vår spellista hittar du även fantastiska kvinnliga artister och låtskrivare från 1968-69, som Margo Guryan, The Feminine Complex och Wendy & Bonnie. Wendy & Bonnie var en systerduo som skrev och spelade in sitt enda album redan som tonåringar under gudfadern Cal Tjaders överseende och det finns äntligen på Spotify. Fram tills nyligen fanns skivan inte på streaming-tjänster och den återutgavs inte förrän 2001. Innan det var Wendy & Bonnie mest ett känt namn bland musiker och hängivna fans av det amerikanska 60-talets västkustsound.

Stereolab har aldrig varit uttalade fans av psykedelia, utan snarare av band som omtolkat genren. Men lyssnar du på Silver Apples eller chilenska bandet Aguaturbias 11-minutersversion av ”Crimson & Clover” borde spåren vara uppenbara. Stereolabs sista riktiga album är alltjämt Chemical Chords från 2008 (Not Music som kom två år senare är en samling av outtakes från samma album). På ”One Finger Symphony” som inleder vår låtlista kan man tydligt höra influenser från The United States of Americas enda album från 1968. De var ett inspirerande band för många på 90-talet, inte minst Stereolabs själsfränder i Broadcast, som grundade hela sitt sound på det bandet.

Då har vi kommit igenom hela spellistan, The Pale Fountains som kom med eftersom de på flera sätt är den felande länken mellan McCarthys aspirationer att göra purfärsk pop inspirerad av 60-talet och Stereolabs vidlyftiga sound och smältdegel av genrer. The Pale Fountains bestod bland annat av bröderna Michael och John Head, som är mer eller mindre jämngamla med Tim Gane. Senare spelade de i bandet Shack och flera andra grupper, men deras första band klumpas ofta ihop med grupper som Cleaners From Venus och Microdisney. Sean O’Hagan från just Microdisney formade senare The High Llamas och var dessutom medlem i Stereolab i ett par år. Så knyts säcken ihop.

Om du inte sett fram emot Stereolabs spelningar i Norden lika mycket som vi har, är sannolikheten förhoppningsvis något större nu. Ni kommer med all säkerhet att kunna läsa en recension här på HYMN ifall ni mot all förmodan skulle missa dem.

Spellista: