Gården: Torsdagsrapport

Deerhunter. Foto: Wai Kei Fung

Dag två på Gården-festivalen 2019, torsdag, nationaldagen. Göteborg kokar. Löpsedlarna säger att “Afrikavärmen” är här. Själv vet jag inte varför de väljer att blanda in en annan världsdel bara för att visa på hur extremt det är?

Egentligen är det inte extremt. Det var varmare förra året, men nu är värmen mer saknad då regnmolnen varit ständigt återkommande i den ännu tidiga västkustsommaren. Ändå har jag mage att bli lite irriterad och sucka djupt över att AC:n sommartid alltid lyser med sin frånvaro. Spårvagnen in till Trädgårdsföreningen i centrum av Göteborg känns vansinnigt långsam när man knappt kan andas och sminket man precis kladdat på redan är på väg ner för kinderna tillsammans med svetten som droppar från ögonbrynen.

Har vi planer när vi väl tagit oss in på festivalområdet? Absolut, men de dör i den gassande solen. Vi försöker titta på Shame på lilla scenen, men jag är nära att få värmeslag då solen skiner oss rakt i ansiktet. Vi går förbi Deerhunter på stora scenen, men även här gömmer sig folk för ljuset. De står och trycker under träden en bit bort och bara några få tappra vågar sig ända fram till staketet vid scenkanten.

Sångaren Bradford Cox, iklädd blå overall och enorma solglasögon berättar för publiken att han saknar genen som gör att man svettas, men att det inte är det enda som skiljer honom från oss. Han kommer nämligen från en planet där man föds utan navel, då populationen där inte behöver någon. På hans hemplanet finns inte heller ”sommarfestivaler utan fans” skrattar han uppgivet. Volontärerna som vaktar nedanför scenen viftar med sina vattenflaskor som de artigt erbjuder den utmattade publiken en slurk av, så ingen ska bli uttorkad och svimma.

Sarah Klang. Foto: Wai Kei Fung

Vi sätter oss i skuggan på Trädgårns terrass, med ett glas isbitar, och inväntar de band som vi anser värda att härda ut värmen för. Sarah Klang är först ut att förtjäna den titeln. Hon skrider in på scen i sin vackra vita klänning med väl tilltagna trumpetärmar och ett par gult tonade solglasögon. Man har klätt mikrofonstativen i ljusrosa remsor av siden och hela bandet är klädda i vitt, förutom körsångerskan som står till vänster om Sarah i en blå balklänning. Det är definitivt svårslaget romantiskt tillsammans med den vackra sången – sockersött och drömskt. Karriären har verkligen gått fort uppåt för Sarah som i höst släpper sitt andra album, Creamy Blue.

The Sounds, en byggsten av mina tonår. Det var ett bra tag sedan jag såg dem senast. Det var på det som kallades Göteborgs Kulturkalas innan årets lansering av det internationaliserade Gothenburg Culture Festival. 2013 spelade de på Götaplatsen och jag stod i ett hav av entusiaster strax bredvid Poseidons dinglande snorre och väntade. Och väntade. Ja, fan vad jag väntade. Bandet var över en halvtimme sena med att gå på och jag var på tok för tidigt på plats. Jag lyckades hamna mitt emot en snorpackad snubbe som satt på kanten till Poseidon och yrade. Kort efter att bandet dragit igång slocknade mannen och föll baklänges ner i den tömda fontänen. Man kan ju undra hur det gick för hans bakhuvud, men jag fick annat att koncentrera mig på då jag fick en hård spark av hans känga rakt i ögat. Resten av spelningen vet jag ingenting om. Jag fick åka hem med ett öga som tårarna fullständigt forsade ur och en blåtira som drog till sig blickarna i flera dagar efteråt. Men äntligen ska jag få återse dem och ta igen vad jag missade sist.

The Sounds. Foto: Wai Kei Fung

Maja Ivarsson är på pricken sig lik. Inte bara på det sättet att hon till synes inte tycks ha åldrats en dag, utan även i sina stage moves som alla sitter som en smäck. Bland dessa finns karatesparken över mikrofonstativet, mikrofonlassot och vaskadet av bärs över publiken. Hon drar upp t-shirten och visar den svarta bh:n, sticker ner mikrofonen i byxorna, kastar ut en glödande cigg i publikhavet och sist men inte minst, det eviga spottandet. Hon spottar mot publiken, upp i luften, på scenen, och torkar av en loska på keyboarden som står bredvid henne på scen.

“Är man snygg så får man göra vad fan man vill” konstaterar en av mina kompisar med gnistrande ögon. Lika hård och osympatiskt lekfull som vanligt utstrålar hon essensen av punk. Det var det här jag kom för. Det här och…

…Bad Cash Quartet…

De stökiga örgrytepojkarna som fick släppa debutsingeln redan som 15-åringar på skivbolaget Dolores Records ska äntligen återförenas. Det blir alltid romantiskt vemodigt när Göteborg ser sig själv i vitögat och minns sin ungdom. Det är densamma känsla som infinner sig när man ser Håkan Hellström på Ullevi eller Henrik Berggren på Liseberg.

Folk tågar förväntansfulla till stora scenen. Alla vill se, alla ska bevittna detta historiska ögonblick som tyvärr blir en smula flyktigt. Bandet kör de efterlängtade hitsen och folk skriker med i texterna till ”Amuse You” och ”Too Bored To Die”. Själv är jag inte bättre än någon annan då jag redan släppt alla spärrar vad gäller ful gapsång under The Sounds.

Bad Cash Quartet. Foto: Wai Kei Fung

Gården överträffar verkligen alla mina förväntningar och måste jag klaga på något så är det att man inte avslutade festivalen med Tame Impala som fick spela dagen innan. Ljusshowen var så mäktig att den hade varit ett klockrent avslut på två grymma dagar. Att Bad Cash fick avsluta kändes dock helt okej, men mer på grund av publikens inlevelse och nostalgiska eufori. Men det är ju sådana vi är här i stan, sentimentala egoister med hjärta, kärlek och längtan efter allt som är sorgset och fult.