Kalle Berg: Plura och de andra vägrar nöja sig med fläktrökning

Plura på Liseberg, 2019-05-30. Foto: Evelina Andersson Ericsdotter/Rockfoto.

Inför sommarens kommande rökförbud funderar Kalle Berg på vad grejen är med rökning och alla kreativa människor som vältrar sig i den? Hur kommer det sig att så oproportionerligt många artister, teaterfolk, regissörer, målare och andra typer av trasbohemer fortsätter dra in tjära i lungorna?

Det sämsta med magasinet Filter är deras långa, pretentiösa knäck av typen ”Vi vet vem som mördade Palme” (för kännedom: det vet Robert Gustavsson också). Det bästa är de korta intervjuerna med fascinerande snäva vinklar som återkommande får mig att vilja fortsätta prenumerera på tidningen, även om jag egentligen inte har råd. Som i det senast utkomna numret, där den musikaliskt, såväl som medialt bevandrade, diversearbetaren Plura Jonsson får lägga ut texten om vad han egentligen tycker om den stundande utvidgningen av rökförbudet på krogar och caféer (och, i förläningen antar jag, på alla offentliga platser i hela universum) som träder i kraft till sommaren.

Ledtråd: han är inte överförtjust.

Vinkeln är rolig eftersom den är så given att inte ens kvällstidningarna har kommit på den geniala idén att låta skorstenen Plura – som gjort sig ett namn för den stora (TV-tittande) massan iklädd bar överkropp, i sitt eget kök, med ett stort vinglas i handen, ihärdigt kedjerökandes under fläkten – kommentera förmyndar-Sverige med sin patenterat släpiga stämma som tycks emanera från rökrummet på Jazzhuset 2009.

Mina favoritcitat ur intervjun med Filter är när Plura, känd för att snitta på kring fyra paket om dagen, tillkännager att han ”kan röka ett paket på en timme”. ”Mest röker jag om morgnarna”, fortsätter Plura Jonsson. ”Efter att jag käkar frukost så läser jag tidningen på nätet och lyssnar på P1. Då tänder jag en ny cigg hela tiden”.

”Ibland röker jag bara två bloss, sedan fimpar jag”.

Visst kan man odla en del andra perspektiv på dessa uppenbart sensationslystna pratminus. Som att de kan upplevas hånfulla mot KOL-patienter, eller folk som drabbats av lungcancerns härjningar. Som att rökning är ett bra sätt att legitimera en skenande världskapitalism – där tobaksbolag tjänar storkovan på nikotinberoende, medan knegarna på plantagerna ofta utstår vidriga arbetsvillkor för att Plura ska kunna röka sina två bloss, och sedan fimpa resten.

Men bortsett från dessa petitesser låter Pluras liv som en fullständigt formidabel tillvaro. P1, onlinetidningar och fyra paket cigg. Vad mer kan en människa begära? Ty det är ju som Kristus en gång yttrade: vi lever ej endast av bröd allena. Vi lever i allra högsta grad även av dekadent rockkultur, av myten om det manliga geniet, vi lever i spritångorna på en fest hos Veronica Maggio där det står skor i hela hallen och folk vid fläkten som röker. 

Ständigt denna rökning. Som snart är förbjuden överallt. Vad är det med rökningen och alla kreativa människor som vältrar sig i den? Hur kommer det sig, i vårt upplysta tidevarv, att så oproportionerligt många artister, teaterfolk, regissörer, målare och andra typer av trasbohemer fortsätter dra in tjära i lungorna? Vad är det för samhälleligt motstånd i den där pinnen gift, som appellerar till dessa våra verkliga sanningssägare? Är det i själva verket konstnärerna som myndigheterna vill förbjuda?

Är det kulturutövare som Plura Jonsson som måste tystas ner och tämjas, fjättras vid ihåliga löften om ren luft, demokratiska uteserveringar, och till alla människor ett bättre kolesterolvärde? Och i så fall – varför? För att de hotar den rådande ordningen? För att de visar vägen till ett mindre rationellt leverne, där hälsan är sekundär och den destruktiva njutningen satt på piedestal?

För att de med sina bloss säger: vi vill inte leva under era sterila premisser. Vi vill istället gräva i djupet av oss själva, och blottlägga den inre rymd som binder samman människan och världsalltet, och vi vill redovisa sambandet genom ett stycke konst, kalla det musik eller en stor roman, njut av den för den går is it worth the aggravation / to find yourself a job / when there´s nothing worth working for / it´s a crazy situation / but all I need are cigarettes and alcohol. 

Det är kväll när jag skriver den här pamfletten och jag är för töntig för att kedjeröka så jag hetsäter istället, det susar i mina öron av högt blodtryck och Göteborgs fattigaste gitarrist, fortfarande bakis efter sin trettioårsfest nyligen, länkar till ett klipp på Youtube där Bruno K Öijer ser helt förstörd ut. Smal, tärd och med sorgsen ögonskugga framför han dikten ”Jag köpslår inte” – och han röker hela tiden. Det är magi. Det är ett finger upp i luften åt renlevnadsivrarna som allt för enkelt tagit makten över våra hjärnor. Och det är klart som fan att de blir rädda, inser jag. När de, instängda i sina paradvåningar eller Brysselkorridorer, förstår att det finns vissa grupper människor – knegare, kulturutövare – som fortfarande inte köper allt de säger, som fortfarande inte böjer sig helt på knä för överheten.

Så de stänger ner spelställen. De strular med alkoholtillstånd. De förbjuder rökning (men inte cigaretter, eller socker, eller alkohol, eller kärnkraft, eller bilar). De tror att de förstår – men de fattar ingenting.

Så Plura Jonsson, Bruno K Öijer, Maggio och Oasis köpslår inte. Little Jinder, Jonas Lundqvist, Rasmus Arvidsson et al vägrar nöja sig med fläktrökning. Kulturbärare som dessa fortsätter producera subversiv, nikotinstinn konst för alla oss medelmåttor att andas in. Ibland för att de är uttråkade. Ibland för att de är genuint självdestruktiva, eller för att de bara vill ha det lite gött. Ibland, hoppas jag, för att det aldrig får sluta poppa upp bölder i röven på den dumma, dumma makten som förminskar våra hjärtan på daglig basis – och som älskar att kalla förtrycket vid fina namn och paragrafer.

 

Detta är en opinionstext i HYMN. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.