Det var en härlig onsdagskväll i Göteborg. Vinden svävade fram mellan husen och vid Domkyrkan blommade gullregn. Det var, nästan som alltid, ett gediget program på stadens scener och jag kunde enkelt komponera en både intressant och lättillgänglig minifestival.
Mina steg gick först mot fina Höga Nord Café och Music Lovers Records där det var annonserat att Mythologen skulle ha en releasespelning för senaste albumet Antisocial Background Music 2017-2019 som släpptes för några dagar sedan. Mannen bakom Mythologen heter Alexander Palmestål och vi pratar om elektronisk musik med snygga ljudmattor och bred variation.
Det var mycket folk vid Höga Nord när jag kom dit och en härlig atmosfär. Mythologen inledde spelningen strax före halv tio och startade med ”Bobby”. De tunga ljudmattorna fyllde snabbt rummet och den fulltaliga publiken gungade med till tonerna och rytmerna. Det fortsatte på inslagen väg, men tog slut redan efter 25 minuter och då var jag övertygad om att alla ville höra mer, så det är helt klart något att se fram emot, när Mythologen gör en fullängdspelning nästa gång. Förhoppningsvis sker det inom kort.
Jag lämnade Höga Nord och tog mig snabbt till Sticky Fingers som bara ligger några rejäla stenkast därifrån. Det var ett bra tag sedan jag var på Sticky, men på senare tid har det glädjande nog dykt upp allt fler intressanta event.
Jag kom fram precis när göteborgska BIG KIZZ gick på scen, en trio som släppte sitt grymma debutalbum Music Is Magic i fjol. Kvällens spelning bjöd på flera låtar från den plattan, men även flera nya där ”Cops Can’t Dance”, med grymt snygga temposkiftningar, blev en spontan favorit.
Annars var spelningens höjdpunkt fina ”Long Distance Call” som övergick i ett snyggt medley till Roky Ericksons ”White Faces”. Vi fick en hint om att en ny platta kan vara på gång och den ser jag verkligen fram emot.
Scenen på Sticky Fingers var vackert dekorerad med en stor skärm på väggen bakom musikerna som pumpade ut vackra, färgrika mönster och det var en dunkel och behaglig belysning i den klassiska konsertlokalen.
OBN IIIs spelar stenhård garagerock och kommer från Austin, Texas. De avslutade denna egenkomponerade minifestival med sin första spelning i Göteborg. Bandet har hunnit släppa tre album och några singlar och tankarna flyger ofta tillbaka till 1960-talets hårdare akter, som till exempel The Stooges, när jag hör dem. Då är det ju så klart bara att fortsätta att lyssna. Det låter helt enkelt grymt bra.
Fyra musiker gick på scen klockan elva, inledde med att skapa en gigantisk ljudvägg instrumentalt – och en stund senare kom sångaren också på scen medan strålkastarna blinkade i grönt. Det var en mäktig entré.
Vi bjöds på en härlig stund där energin från främst sångaren Orville Bateman Neeley III (därmed kanske även bandnamnet klarnar, för den som undrar) smittade av sig på många i publiken. Det dröjde inte länge innan han lämnade scenen och gav sig ut på golvet med mikrofonen och sjöng låtarna därifrån istället, ibland några decimeter från våra ansikten. Det kulminerade när han tog sig upp på balkongen och sjöng därifrån istället. Det var med andra ord en rockkonsert som bjöd på det mesta.
Höjdpunkterna var flera, men om jag begränsar dem till två så väljer jag grymma ”Runnin On Fumes” som är en av deras allra bästa låtar. Den blev särskilt fint inramad av bakgrundsmönster på skärmen i eldliknande, orange färger. Även ”No Time For The Blues”, som inleder senaste plattan, blixtrade till lite extra.
Det tog slut redan efter drygt en halvtimme och jag gav mig snabbt ut i den allt mörkare kvällen. Ljuset från kommersens butiksskyltar avlöste varandra utmed stadens gator, men ju längre norrut jag kom desto mindre ljus. Till slut var det bara helljuset på bilen som lyste upp den vackra vårnatten mellan åkrarna och ängarna och jag kunde avsluta med att summera ännu en vacker musikkväll.
