Amsterdamgruppen Altin Gün återvände i helgen till Skandinavien för en konsert på Lille Vega i Köpenhamn. Bandets följe har växt markant sedan sist och det var många som sjöng med i deras turkiet-inspirerade psykedelia och dansade sig svettiga i lördagsnatten. Med nya plattan Gece i bagaget bjöd de på sina unika tolkningar av turkiska folk- och rockklassiker från 60-70-talen.
De två frontpersonerna Merve Daşdemir och Erdinc Yildiz Ecevit får publiken i Köpenhamn att jubla av glädje redan sekunder in i deras timslånga set. Liksom dem finns det många i publiken som antingen är av turkiskt ursprung eller bara extremt bevandrade i turkisk musikhistoria. De sjunger med i låtarna och dansar som om vi var på en nattklubb och inte en stel rockkonsert. För nästan alla Altin Güns låtar är baserade på turkiska standards eller den mer moderna fusion av lokal musiktradition och västerländsk rock som artister som Baris Manço, Selda, Erkin Koray och 3 Hür-El stod för.
Redan på bandets första album On från förra året bevisade gruppen att de kan göra den kanske svängigaste musiken som finns just nu. Med Ecevit på elektrisk saz och tre medlemmar från Jacco Gardners gamla band som kompmusiker har man vad som på pappret ser ut som ett av världens bästa liveband. Lägger man till Daşdemirs energiska sång och fantastiska scennärvaro har man ett vinnande koncept. Sedan dess har bandet fått en ny trummis, släppt ett helt nytt album och utvecklat sin musik något mer mot 70-talets disco och funk.
Senaste albumet Gece (”natt” på turkiska, som kontrast till bandnamnet som betyder ”gyllene dag”) släpptes på Glitterbeat tidigare i år och vi får höra mycket nytt material. Det är också under de två bästa låtarna från LP:n som taket fullständigt lyfter.
”Vay Dünya” kan vara deras bästa låt hittills och kan få vem som helst att dansa. Från början inspelad av saz-mästaren Neşet Ertaş (precis som flera spår på Altin Güns första album) får låten en helt ny tolkning av bandet, med syntar och ett freakout-parti i mitten.
Låten är ett perfekt exempel på basisten Jasper Verhulst förmåga att hitta gamla turkiska låtar med potential för gruppens egna sättning. Verhulst var den som tog initiativet till att starta bandet efter att han börjat samla på vinylskivor från Turkiet. Att han grävt djupt i skivbackarna i Istanbul blir tydligt om man till exempel lyssnar på Hüseyin Turans version av ”Vay Dünya” (det finns oändligt många versioner), som påminner mycket om Altin Güns arrangemang. Efter konserten DJ:ar Verhulst också på Vegas efterfest till konserten.
Att det är varmt inne på Vega är det inget tvivel om – gitarristen Ben Riders skjorta byter färg under spelningens gång för att han precis som vi i publiken blir genomsvettig. Men scenens absoluta stjärna är ändå Daşdemir som får publiken att dansa låt efter låt och även instruerar oss okunniga i hur man dansar på turkiskt vis, med armarna i luften.
Att det är bandets jobb att spela live är tydligt märkbart. Redan under sista låten stämmer de instrumenten och är klara för att komma tillbaka in och ge 110% under de två extranumren. Då får vi höra den fantastiska ”Yali Yali” av Neşe Karaböcek, som Todd Terje gjorde en edit av redan för sex år sedan.
Just den låten är ett symptom på att den s.k. anatoliska rocken vuxit sig alltmer populär bland DJ:s det senaste decenniet. Idag kan man nästan inte gå på en psykedelisk klubbkväll utan att höra något turkiskt. Det är ett land som länge varit oupptäckt av DJ:s om man bortser från specialiserade skivbolag som Finders Keepers. På artistsidan har vi sett en liknande utveckling med flera internationellt framgångsrika musiker från Turkiet (bland andra Gaye su Akyol och Hey! Douglas).
Men för att knyta ihop säcken så låt oss säga några ord om den sista låten Altin Gün spelar innan extranumren. Det är nämligen den andra av de två låtarna på Gece som verkligen står ut. Här går bandet i en ny riktning med mestadels elektroniska inslag.
Albumversionen av ”Süpürgesi Yoncadan” är en är en framtida discoklassiker och är bland bandets längsta låtar. Produktionsmässigt har de också lyft soundet till en ny nivå, som skulle kunna fungera jämsides med samtidens mest välproducerade dansmusik. Jämfört med den mer kända versionen av Zafer Dilek är detta nästan en helt ny låt. Förhoppningsvis får vi höra mer av det på bandets nästa skiva.