Amerikanen bakom Strand of Oaks heter egentligen Timothy Showalter och kommer ursprungligen från Goshen, Indiana. Strand of Oaks släppte sin debutplatta Leave Ruin 2009 och i mars kom det sjätte albumet Eraserhand, som är inspelat tillsammans med flera medlemmar från grymma My Morning Jacket. Plattan är helt enkelt briljant. Jag hade förmånen att se Strand of Oaks för några år sedan och det minns jag som en härlig kväll, så det var med stora förväntningar jag satte mig på tåget i Göteborg, i riktning mot Köpenhamn.
Det var en solstrålande och vårvacker dansk huvudstad som omfamnade mig när jag kom fram under eftermiddagen. Nyhavn glittrade och en stund senare styrde jag stegen mot vackra Christiania och fina Loppen som var kvällens konsertvärd. Det var mycket folk och en härlig stämning i den dunkla lokalen. Scenen var inramad i ett försiktigt orange ljus.
Först ut denna kväll var Frankie Lee som släppte sitt debutalbum American Dreamer 2015. Idag släpps hans andra album Stillwater som jag, av naturliga skäl, inte har hunnit lyssna på. Däremot har jag lyssnat mycket på singlarna ”Downtown Lights” och ”In the Bloom” – det är underbara låtar.
Frankie Lee gick på scen halv tio med sin akustiska gitarr och munspel och spelade ungefär en halvtimme. Hans låtar är presenterade i större arrangemang på platta och med bara en akustisk gitarr växte de aldrig riktigt på samma sätt denna kväll, även om det ändå lät bra. Vi bjöds bland annat på låtarna ”High And Dry”, ”Downtown Lights” och kvällens höjdpunkt blev ”East Side Blues”. Jag hoppas att jag får se Frankie Lee med band nästa gång.
En stund senare var det dags för Strand of Oaks och det var fem musiker som gjorde entré på scenen. De inledde lite lågmält med fina ”Weird Ways” som växte, precis som på plattan. Det lät bra från början och mycket bra ljud.
Det blev tonvikt på senaste albumet, men även med utrymme för flera äldre låtar. Vi fick höra ”Goshen ’97” tidigt och den följdes upp av ”Ruby” i blått sken.
De lite snabbare rocklåtarna byttes ut mot långsammare ”Visions” efter en stund och ljuset sänktes ytterligare i lokalen. I takt med detta så växte konserten ännu ett snäpp och ”Visions” tog sig in i mig och skakade om mig samtidigt som den smekte mig varsamt på kinden. Det lät strålande och konserten fortsatte att växa ytterligare en stund senare när ”JM” dundrade fram genom hela Christiania. Det långa gitarrsolot var strålande och ett exempel på hur magisk rockmusik kan vara.
I rödblinkade sken avslutades konserten med en rykande version av ”Rest of It” och publiken jublade. Det tog därför inte lång tid innan musikerna återtog scenen och inledde extranumret ”Forever Chords” som var helt enastående och tog konserten, om möjligt, till ännu en nivå.
Klockan hade passerat halv tolv och orden ”I hope it never ends” fyllde mitt huvud;det var precis en sådan stund när jag hoppades att tiden plötsligt skulle stå stilla, och att stunden skulle vara för alltid. Detta var livemusik, på en fin plats, när den är som allra bäst.
Mörkret hade lagt sig över Christiania och träden stod som mörka skuggor när jag promenerade ut till Christianshavn igen med massor vackra tankar pulserande genom huvudet. Den danska huvudstaden förberedde sig inför natten och jag hade en bro att passera för att komma hem.
