Skivbolaget Metronome 70 år

1949 grundade bröderna Lars och Anders Burman tillsammans med Börje Ekberg skivbolaget Metronome som skulle komma att stå för många viktiga milstolpar i svensk musikhistoria. Namnet hämtades från en amerikansk jazztidning och ambitionen var att släppa jazzmusik. Under åren skulle bolaget komma att röra sig från jazz till en rad olika genrer med artister som Cornelis och Pugh Rogefeldt men även nyare som Laleh och Soundtrack Of Our Lives. 2019 firar bolaget 70 år och därför vill jag passa på att få berätta den fantastiska historia som är Metronome.

Skivbolaget hade sin föregångare i ett förlag ägt av Lars Burman som bland annat gav ut herrtidningen Top Hat innan det blev planer på jazzmusik. Lars hade lösa idéer om att bilda ett skivbolag av ekonomiska intressen, men hade ingen större kunskap om hur det skulle gå till. Börje Ekberg var däremot ytterst ivrig att få bli en del av musikbranschen och hade försökt stifta kontakter med några av de större skivbolagen i Stockholm. Av en slump stötte Börje på Lars Burman som bad honom träffa honom och hans bror Anders hemma hos sig.

Anders Burman och Börje Ekberg hade varit gamla jazzrävar sen de båda hängde runt på Stockholms jazzkaféer i tonåren och efter mötet i Burmans hem så enades de om att bilda skivbolag via Lars Burmans förlag.

Samma år som bolaget grundas 1949 kom första skivan. Det var en låt kallad ”Siesta” av Gösta Theselius band inspelad på Konserthuset. Det var en ganska häftig komposition att sätta skivbolagets ton med. Med en dramatisk öppning varierar stycket med ett suggestivt tema och det ansågs väldigt experimentellt när det kom så ”Siesta” blev ett passande startskott för många nydaningar i svenskt musikliv signerat av Metronome.

En ganska bortglömd del i Metronomes historia är deras inspelningar av den finländske tonsättaren Jean Sibelius musik. Med Sixten Ehrling som dirigent blev detta den första kompletta cykeln av Sibelius sju symfonier. Originalbanden gick dock skandalöst bort då de senare slängdes av de amerikanska distributörerna och orginalpressningarna av Metronomes Sibeliusinspelningar har blivit något av en helig gral för samlare.

Inspelningarna av Sibelius kan ju ses som en stor kulturgärning men huvudsyftet var nog snarare de rättigheter till amerikanska jazzskivor de fick genom inspelningarna. Utbytet av jazzartister från amerikanska bolag gav faktiskt också upphov till Sveriges första LP-skiva 1950 med Stan Getz Quartet.

1954 spelade Lars Gullin Quartet med bland annat Georg Riedel på kontrabas in ”Dannys Dream”. Jazzkompositören och saxofonisten Lars Gullin gjorde ett antal legendariska inspelningar för bolaget som skulle komma att lägga grunden för vad som skulle kallas ”den svenska jazzen” och en brytpunkt med förhållningen till jazz.

Kritiken mot Gullins ”fäbodjazz” som den då nedsättande kallades låg i dess influenser av folkmusik. Jazzen betraktades vid denna tid som en framtidsgenre som hyllade den urbana storstaden vilket stod i rak kontrast till vad som i Gullins musik sågs som ett bakåtsträvande mot ett gammalt Sverige med nationalistiska förtecken.

Numera talas det varmt om det tidigare skällsordet ”fäbodjazz” och mycket tack vare Gullins inspelningar på Metronome som inspirerade musiker som Jan Johansson att följa i samma spår av att formulera en svensk stil med Jazz på svenska.

En annan viktig del i svensk jazzhistoria med Metronome som gemensam nämnare var Harry Arnold och Radiobandet. Med sin kännetecknande signaturmelodi ”Stand By! This is Harry!” ledde Harry Arnold Sveriges Radios Radioband från 1956 till 1965. I denna ensemble samlades gräddan ur svensk jazz, många med anknytning till Metronome (tex Bengt Hallberg och Arne Domnérus).

Harry Arnold gjorde själv ett antal inspelningar för Metronome, den mest nämnvärda är kanske samarbetet med Quincy Jones på albumet Quincys Home Again. 1965 började jazzen så som Radiobandet spelade att bli gammalmodig. Detsamma gällde för mycket av den jazz som Metronome kom ut med. Istället började skivbolaget att fokusera mer på populärmusik.

Vid sidan av jazzen fanns även ett stort utbud av schlagermusik. Owe Thörnqvists ”Rotmos Rock” gav Sverige en av sina första rocklåtar på hemmaplan. Alice Babs rörde sig någonstans mellan jazz och schlager och spelade in en rad för tiden stora hits på Metronome från 50-talet och framåt.

På 60-talet det var även vanligt att amerikanska poplåtar översattes till svenska. Detta ser vi exempel på i populära låtar som Anna-Lena Löfgrens ”Lyckliga Gatan”, Monica Zetterlunds ”Gröna små äpplen” samt en rad av Cornelis mest kända låtar som ”Balladen om Fredrik Åkare och Cecilia Lind”. När det kommer till flest låtar på Svensktoppen återfinns Metronomeartisterna Siw Malmqvist, Anna-Lena Löfgren och Ann-Louise Hansson i topp tio.

Cornelis stod även vid rodret när Jailbird Singers spelade in skivan Tjyvballader och barnatro 1964. Bandets tre medlemmar som vid tillfället satt fängslade på Långholmen hade utmärkt sig i fängelsekören och fick Anders Burman att intressera sig för gruppen.

En del mytbildning finns kring denna ganska osannolika grupp. Exempelvis att inspelningarna skulle ha ägt rum på Långholmen (de fick dispens att åka till Metronomes Studio) och att Cornelis skulle ha medverkat på skivan. Däremot kan vi höra den amerikanske banjospelaren Tom Paley som vid tiden befann sig i Sverige.

Skivan har lite av en Johnny Cash-anda över sig och blandar andliga sånger som någon slags sonande kontrast till skurkballader om diverse ofog. Efter fängelsevistelsen var det dags för folkparksturné men denna fick avbrytas efter ett fåtal spelningar när sångaren Tony Granqvist drabbades av cancer. Han avled samtidigt som deras låt ”Där björkarna susa” klättrade på Svensktoppen. Deras musik aktualiserade ett äldre musikarv samt en social sida av det svenska samhället som inte annars representerades i musik och därför är Jailbird Singers en viktig del av det svenska musikarvet.

På sjuttiotalet var jazzen och skivbolagets ”guldålder” ett minne blott och Metronome rörde sig alltmer åt populärmusik med bl.a. Pugh Rogefeldt i spetsen. Det intressanta med Pugh var hur han sattes ihop med musiker som Jojje Wadenius och Janne Karlsson istället för att komma dragandes med ett eget band. Anders Burman handplockade dem för att få Pughs splittrade sånger att funka som hitlåtar; genom att ge dem en stabil grund i två proffsmusiker.

Precis som med jazzen skulle det vara pop på svenska och artister som Pugh Rogefeldt, Marie Bergman och senare Kenta spelade en viktig roll i att formulera ett sound som var samhällsaktuellt men kanske inte fullt så politisk som proggen som också cirkulerade i musiklivet vid den här tiden.

1979 köptes Metronome upp av Warner Music och efter det var det pop för hela slanten som gällde. Men inte blev det dåligt för det! Under åren har Metronome krängt ut plattor som Eric Gadds Do You Believe in Gadd? 1991 och tio år senare Soundtrack Of Our Lives Behind the Music samt Lalehs debutalbum från 2005.

Det finns mycket mer att prata om, och det kommer tyvärr inte rymmas i den här texten men förhoppningsvis kan dessa historiska urval väcka större intresse för Metronomes fantastiska låtskatt eller ge ett sammanhang till låtar man redan tycker om.

Det är fascinerande att idag se hur mycket av Metronomes musik som fortfarande lever kvar. Även om jazzen må höra till bolagets ”guldålder” så finns det mycket mer att hämta. Oavsett om man gillar jazz eller 70-talsrock, eller känner för lite 00-talsnostalgi, så har Metronome förmodligen något att bidra med.

Jag tror att det man ska ha med sig när man ser summerar Metronomes gärning är hur mycket de har betytt för svenskt musikliv, hur de spelat en viktig roll i såväl jazz som pop samt hur de skapade en viktig plattform för svensk nittonhundratalsmusik.

SPELLISTA: