Spiders. Foto: Anders Bergstedt
En engagerad lärare och ett flickrum som dånade. Så beskriver Ann-Sofie Hoyles början på sin musikkarriär. Nu är hon sångare i Spiders. HYMN tog ett snack med henne om vägen in i musikbranschen och om hur det är att vara rockmusiker ur ett kvinnligt perspektiv.
Ann-Sofie Hoyles växte upp på landsbygden och gick i en liten skola. Som ett tecken från ovan började hon i en musikklass då det bara var det som fanns. Den engagerade läraren såg till att musik-ämnet skulle stå med i läroplanen. Hela klassen var en stor orkester och Ann-Sofie spelade trumpet. De hade konserter på helgerna ibland och hon såg andra som spelade elgitarr och rock.
– Jag blev alldeles varm i huden och hjärtat slog mycket fortare när jag kom i kontakt med rock på nåt vis.
Efter det var det klart. Hon skulle börja att spela rock. I hemmet stod en gammal akustisk gitarr och den blev början på allt. Men Ann-Sofie ville satsa mer på musiken så hon sålde sina hästprylar för att köpa en elgitarr och en liten förstärkare.
”Det dånade på rätt bra uppe i flickrummet kan jag tänka mig”
– Det dånade på rätt bra uppe i flickrummet kan jag tänka mig! Sen började jag högstadiet och då lossnade det lite mer och efter det blev det musikgymnasiet. På den vägen är det.
Ann-Sofie har jobbat på en del kulturskolor och könsfördelningen har då varit fifty-fifty. På så sätt känner hon att musikindustrin blir bättre hela tiden. Men trots det har hon även sett en tråkig baksida. Hon säger att killar tar och får mer plats, på ett mer självklart sätt – vilket ofta resulterar i att de har bättre förutsättningar till att starta band, få gig, spela in med mera.
– Detta är ju ett samhällsproblem. I och med att vi fortfarande lever i ett patriarkat, och att inte alla är uppmärksamma på detta, så blir det kanske bara ett fåtal unga tjejer som orkar fortsätta. Det verkar vara mer accepterat att killar spelar skitdåliga spelningar, som alla band gör i början, och sen ändå fortsätter, medan tjejer har pressen på sig att prestera på en högre nivå och annars riskera att inte kunna fortsätta. Visst träffar jag fler tjejer på turnéer nu än för 10 år sen, men bättre kan vi!
Foto: Herman Dahlgren/Rockfoto
Känner du, som kvinna, att du behöver prestera mer än män?
– Jag jobbar med det hos mig själv, att inte känna så. Det är sjukt att ens behöva känns så, men så har det varit för mig, och jag är glad att jag har insett det och inte gått med på det. Det kanske inte har så mycket att göra med själva musiken, eftersom att jag spelar i ett band där vi alla tänker på samma sätt. Alla är så grymt bra personer. Det är mer i sociala sammanhang på turnéer och så. Där har jag tänkt mycket på att backa och dra mig undan lite, för att inte hamna i att göra slut på mig själv rent mentalt. Det känns även skönt att visa arrangörer och annan personal på gig att man inte måste prata med just mig om exempelvis planering eller något liknande, utan att vi alla i bandet kan ta såna frågor.
”Rock är styrka, rock är en frihet, rock är en zon där det inte finns ord som fel, ful, dåligt, pinsamt”
Vilka är dina förebilder?
– Många! Den som har störst plats i mitt hjärta är Tina Turner, det finns ingen coolare än hon. Men det är nog mer idol och inspiration, förebild känns för stort nästan då det är helt overkligt att sjunga som hon gör. Jag gillar Joan Jett jättemycket också, jag tycker att hon är svintuff och skriver bra låtar och är grym på gitarr. Sen verkar hon vara himla vettig också, hon kämpar för djurs rättigheter och är vegan, vilket bara gör henne ännu bättre. Systrarna Ann och Nancy Wilson i Heart är också två viktiga damer i mitt liv. De är supermusikaliska på ett så smakfullt sätt, jag tröttnar aldrig. Lyssnar väldigt mycket på dem. Är även inne i en period nu då jag nästan bara lyssnar på Stevie Nicks och Patti Smith samt massa gammal soul med kvinnliga sångare. Det är bara brudar för hela slanten just nu!
Ann-Sofie avslutar:
– Rock är styrka, rock är en frihet, rock är en zon där det inte finns ord som fel, ful, dåligt, pinsamt.
