Kalle Berg har sett musikdokumentären ”The heart is a drum” och uppmanar oss att se filmen: “Känn hjärtat slå, monotont, slag efter slag. Som en maskin. Som en trumma.”
Jag ser dokumentären ”The heart is a drum” (finns på SVT Play) om den excentriske trummisen Klaus Dingers tragiska livsöde, hos min bror. När jag släntrar hemåt senare på kvällen försöker jag se på världen som Klaus Dinger, och flera andra trummisar som också uttalar sig i filmen, verkade göra; som en i grunden kaotisk och ensam plats, där kärleken till konsten och längtan efter att få uttrycka sitt innersta blivit till så stora centrifugalkrafter, att de endast kan manifesteras genom ett mycket monotont trumkomp. Motorik.
I ”The heart is a drum” beskrivs motorik, alltså kompet ”uppfunnet” av Klaus Dinger i NEU!, av Emma Gaze i Electrelane som att beatet säger till lyssnaren: ”håll fast, för nu fortsätter den [rytmen], och när du tror att den ska ta slut så gör den inte det. Den fortsätter”. Och precis så känns det. Den fortsätter. Och fortsätter. Hamrandet upphör aldrig. Bankandet, det monotona malandet, kommer att fortsätta till tidens slut. Det kommer slå och slå, oavsett vad som händer i den materiella världen; det kommer banka sig genom blodiga världskrig och långa perioder av fred och välstånd. Det kommer eka genom ett elektrifierat alt-right-samhälle och påminna dess uppkopplade medborgare, alltså vi, om deras, alltså vårt, behov av lite simpel jävla monotoni.
För så stort behov av monotoni har vi, har vi alltid haft, att trumbeatets motorik med tiden populariserades och byggde hela krautrocken. Men idén var inte särskilt ny. Klaus Dingers maniska trumspelande härstammade på många sätt i rakt nedstigande led från en uråldrig religiös tradition av chanting. Mycket riktigt hänvisar flera intervjuade trumspelare i dokumentären till en känsla av andlighet, när motorik kommer på tal. En känsla av rörelse, ett framåtskridande utan synbart slut. Kort och gott: något transcendentalt.
Det får mig att tänka på hur det, ungefär vid samma tid som Klaus Dinger hamrade ut sina psalmer över pukorna i Tyskland, pågick något liknande i Karibien. 1973 spelade Bob Marley in ”Rastaman chant” – en jamaicansk variant av krautrock. I alla fall så till vida att den, liksom alla andra nyabinghi-chants som populariserades genom rastakulturen, bygger på ett mycket monotont trumkomp, spelat av bohemiska trumslagare med lika mycket hår och skägg – och antagligen ungefär lika påtända – som de avantgardistiska krautrockarna i Berlin. Skillnaden mellan de europeiska- och nordamerikanska krautrockarna, och deras karibiska motsvarigheter – fluktuerande i en slags parallell dimension – är att rastamännen tydligare angav hängivenheten till Kristus som skälet till sina oändligt framskridande nyabinghi-rytmer. Men när Iggy Pop, världens just nu mest osannolika överlevare av 70-talet, i ”The heart is a drum” lägger ut texten om sin tid i Tyskland, när han upptäckte NEU!, skymtar det likväl något religiöst i ikonens isblå ögon.
Iggy Pop berättar att alla dagar såg precis likadana ut. Först: starkt kaffe. Sedan: amfetamin. Resten av dagen gick sedan åt till att ”skapa” – antingen ”ett gitarriff, en dikt eller en målning”. Framåt kvällen eskalerade sedan drogintaget, och Iggy Pop var till slut stenad och ”åt någon billig mat som smakade bra just då”.
Men vad är det Iggy Pop berättar om här, egentligen? Meningslös dekadens? Ett oändligt jagande efter vind, påtänd och fattig, fastkedjad i sina egna maskulina rockdrömmar? Eller faktiskt en på ytan icke-religiös människas sätt att sträcka armarna mot himlen – utan att egentligen förstå det själv? Ett rop efter konst, kärlek och i förlängningen – gud. Till rytmen motorik, som bara fortsätter och fortsätter, likt ett urtida mantra.
I slutänden solkas dokumentären av att själva grundhistorien – den om Klaus Dingers förlorade kärlek och hans paniska sätt att försöka återfå henne (som sägs höras i motorik-kompets oerhörda frustration) – hamnar i bakgrunden. Istället får vi se några legendariska klipp på Ian Curtis, dansandes till Joy Divisions version av motorik.
När jag senare googlar på “Krautrock” hamnar jag på Youtube och får berättat av en speakerröst om Krautrockens uppkomst, som en direkt följd av den sociala- politiska och artistiska frustrationen i Tyskland på 70-talet. Jag hade inte varit en sann värderelativist nu, om jag inte hade dragit en avslutande parallell till Jamaica under samma tid, där man också uppfann en ny typ av rockmusik, reggae, som följd av hundratals års slaveri på plantager åt vita människor – och en religiös indoktrinering utan dess like. Båda dessa subkulturer bygger i grunden på monotoni. På tanken om trumslagen som förbundna med hjärtslagen – och jordens själva inre. På tanken att allting bara fortsätter. Trumman som aldrig slutar slå. Men – den slår inte riktigt i evighet.
I rastafarikulturen fulländas historien när Haile Selassie återvänder till jorden som kung över allt levande. Inom krautrocken var det nog snarare den ständigt inneboende rädslan för ett slutgiltigt kärnvapenanfall, alternativt de realistiska förväntningarna på en framtida överdos, som utgjorde historiens slutpunkt. Eller, i Klaus Dingers fall, dagen då kvinnan i hans liv, utflyttad till Norge, åter skulle få upp ögonen för hans stora konst – och vilja ha honom igen. Spoilervarning: hon brydde sig inte ett skit. Och Klaus Dinger dog alienerad och fattig i en hjärtinfarkt, svårt ärrad av sitt konstnärsliv. Vad blir sensmoralen av detta? Jag vet inte. Jag är förvirrad. Men se filmen. Känn hjärtat slå, monotont, slag efter slag. Som en maskin. Som en trumma.
Detta är en opinionstext i HYMN. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
