The National – I Am Easy To Find

The National är ett pålitligt rockband.

The National hämtar aldrig sent på dagis.

The National kör elbil och försöker äta vegetariskt.

The National har bara döttrar.

The National spelar innebandy och bakar kanelbullar till föräldramötet.

The National torkar alltid av vinfläckarna på skjortkragen innan det är dags att skjutsa till skolan.

The National bråkar bara när de vet att barnen sover.

The National borstar tänderna ofta så att det inte luktar gin.

Däri ligger The Nationals dragningskraft.

Man kan fråga sig hur ett band med fem män i prydligt strukna skjortor som spelar gitarrmusik kan ha överlevt så länge när alla deras konkurrenter ätits upp och spottats ut. Förklaringen vilar i den rent inredningsmässiga funktion som The Nationals musik fyller. Till skillnad från Imagine Dragons eller 21 Pilots stadiumerobics som sväller likt en ugnspannkaka, känns The National obevekligt stora, när de i själva verket bara tar upp platsen mellan skrivbord och bokhylla.

I själva verket är musiken nerslipad i grunden och regisserad med kirurgisk precision. Ingenting befinner sig där det inte hör hemma. Det är som ett nervöst sammanbrott i duschen på gymmet innan det är dags att hjälpa till med matteläxorna.

The National är barn av 2000-talets självförverkligande kapitalism. Ett band som vet om hur det låter när till och med kriserna måste anpassas för att passa in i schemat.

Jag sa tidigare att The National är ett pålitligt rockband. Det är ingen kritik, raka motsatsen. Vilket annat band kan stoltsera med under tio år hålla en så hög lägstanivå? Det är inte att säga att allting är bra, men ingenting är direkt dåligt.

(Entré: I Am Easy To Find)

Strax över en timme är den längre än bandets personbästa, men fortfarande lagom för att kunna samköra med ett hulkgråtande på toaletten innan lunchrasten är slut.

I I Am Easy To Find ryms sexton mikrokosmos av synd och svek.

Det är personligt igen efter att ha varit politiskt. Det är nära men sällan privat, än mindre obekvämt. Medelålders människor ångrar sig, står i högar av saker och undrar vart allting egentligen tog vägen. Förlåtelsen kommer, likt våren, aldrig i tid.

Stundtals gör Behringer det lite lätt för sig.

”And I’m learning not to die inside a little everytime there’sanother sad unbearable morning”

Det har vi hört förut. Än mer; vi har hört bättre än det.

Men när det kommer nära, som på de solblekta dagboksanteckningarna i ”Not In Kansas”, så sitter jag igen på toalettkanten med händerna i håret och försöker komma ihåg hur det nu egentligen var man gjorde när man grät.

Allting är så minutiöst uttänkt och välarrangerat att kollapsen planteras inuti lyssnaren istället för på skivan. Synden är felfri, fläckfri. Det går att klaga på att låtskrivandet stannat upp och att klaga på ett band som alltid presterar bara strax ovanför vad vi förväntar oss och aldrig någonsin spränger oss åt helvete. Men det går inte att klaga på en produktion och instrumentation som bländar likt en diamant.

Ibland är det så vackert att knopparna brister. Ibland är det bara stabilt. Pålitligt.

Det låter som kritik, det hör jag själv när jag skriver det, men om världen bara är falska framgångsdrömmar, influencers och ekonomiska psykoser, finns det ibland inget bättre än en famn varm som honung att få vila i innan det är dags för nästa varv på spinningcykeln.

[4AD, 17 maj]

7