​No Suits In Miami​ – ​I Hope That No One Sees Me

Svensk indie lever! Det är kanske en irrationell sak att tänka, för den har ju aldrig egentligen dött, men när jag hör ​No Suits In Miami​s debutalbum är det trots allt vad jag tänker. Skivan är rak, ärlig och okomplicerad på ett sätt som jag känt har försvunnit från den svenska indiescenen under de senaste fem till tio åren.

De distade gitarrerna och ​Alvvays​-inspirerade melodislingorna fungerar som en drömsk inramning till Michelle Dzgoevas svala, uppgivna och samtidigt livligt passionerade röst. Med hennes leverans blir textrader som lätt skulle kunna uppfattas som slappa tonårsklyschor omöjliga att inte känna igen sig i och ta på allvar.

Skivans höjdpunkt är singeln “Only You Know How”, som redan när den släpptes för några veckor blev en god kandidat till årets svenska låt. Den är placerad mitt i I Hope That No One Sees Me omgärdad av lågmälda spår som får den att stå ut än mer i sin euforiska och desperata kärlek. Övriga sju låtar är, som sig brukar på debutskivor, en blandning av singlar släppts under de senaste två åren och helt nya alster.

Det som kan sägas till albumets nackdel är att det vid första anblick ter sig rätt att det var just “Only You Know How”, “Would You Remember Someone You Care About?” och “Plain Sight” släppts som singlar. Efter några genomlyssningar börjar dock även de tvivlen att sjunka undan, de övriga låtarna bildar både en tillfredsställande helhet och innehåller något unikt i sig självt.

När tempot skruvas ned – som på drömpoppiga “Regnar” eller avslutande “Rockballad” – visar bandet en sida bortom de mer snabba singlarna. “Rockballad” avslutar skivan med ett enträget mässande där Michelle Dzgoeva upprepar “I’ve been trying to define, what’s been happening in my mind. But I can’t figure it out, with your arms around me tight” och ramar in albumets genomgående tema om den trygga ångesten i att vara ung och kär, men ändå längta efter något mer.

Med åtta låtar är skivan föredömligt kort för en debut och lämnar lyssnaren undrades över hur länge bandet kommer att vara främst en svensk angelägenhet. Att de skulle gå samma väg som band som exempelvis ​Makthaverskan​, ​Agent blå​ eller ​Magic Potion​ och inom ett år eller två spela på kreddiga amerikanska och europeiska indiefestivaler känns inte alls som en omöjlighet när man lyssnar på ​I Hope That No One Sees Me.

[Svart Kaffe, 24 april]

8