Kalle Berg: Framtiden är ensam och elektronisk

20160226. Yung Lean&Sad Boys – Sonar Club / Sónar Stockholm, Stockholm

Kalle Berg vegeterar i ett inferno av tomhet, och konstaterar att oavsett hur plastisk och konsumistisk världen blivit, så kan ingen hindra ungdomen från att drömma.

Samtidigt som jag läser Tao Lins Taipei (Lin har kallats ”en Kafka för Iphonegenerationen”) börjar jag lyssna intensivt på Göteborgsduon FRNT. I samma veva skriver min mediakompis, vi kan kalla honom Lurkens Lus, från Stockholm till mig i ett sms att det är mumble rap som gäller nu. Mumble rap? Det här har inte Hästpojken eller Vänsterpartiets Daniel Bernmar förklarat för mig. Jag googlar – och hamnar i en parallell verklighet där hjältarna kallas för Sad Boys och är unga, alienerade rappare som använder sitt emotionella utanförskap för att skapa mäktig kärlekspoesi med utlämnande texter.

Dock verkar Lurkens Lus vara litegrann på efterkälken. Måhända har han fastnat lite för länge i sin egen havremjölkspegelbild på Mellqvist Bysistorget. Mummelrappen har nämligen, enligt Youtubevideon ”The evolution of mumble rap 2011-2018”, funnits med i bilden ett tag. I en artikel på The Daily Campus läser jag vidare om Stockholmsbaserade Yung Lean – ”the OG Sad Boy” – och om ”emo rap”; en intressant blandning av mumble rap och emorock som företrädesvis sprids via Soundcloud.

Jag känner mig som 150 år gammal.

Några dagar senare går jag på bio och ser Parning. Filmen är, enligt Film i Väst, ”ett utsnitt ur två nittiotalisters liv med utgångspunkt i dejtingliv, sex- och kärleksrelationer”. På vägen dit spelar jag FRNT i lurarna. Det är kallt och människor på stan ser olyckliga ut. Kanske har de, likt FRNT, insett att livet bara är en konstant följd av otillräckliga relationer och känslomässiga eruptioner. ”Det vi hade, det är övertänt” mumlar FRNT till elektroniskt ödsliga ljudmattor – och samplar såväl Gustaf Norén som Kristina Lugn. Det är inte ironi: det är postironi. FRNT har tagit tempen på samtiden och insett att den är helt meningslös, så varför ens försöka? I teasern på Facebook till låten ”Sopbil” syns duon hafsa omkring i oseriösa dansmoves på nåt tak. Deras alldeles nysläppta låt ”Part-time lover” är sassy i överkant, på ett behagligt Johan & Nyström-sätt.

Såhär låter vi nu, tänker jag dystert, när jag korsar Avenyn utan rullskridskor. Filmen ”Parning” gör mig inte bättre till mods. Den är så postmodern att jag efter en stund rullar ihop min biljett till en imaginär cigarett och börjar luftblossa i salongen. Vi är fem åskådare: jag, min vän Klara och tre härjade kulturtanter. I dokumentärfilmen flimrar 2016-2017 förbi och jag känner mig nu snarare som ett fossil hittat längst ner i en sunkig skivback på Record Store Day. Edvin är en känslig kille från Örebro som varit retad under uppväxten och jobbar med någon form av Obestämbar Media, på en global nivå. Naomi vill bli gynekolog och värna sin frihet. Tillsammans reser de längs en känslomässig bergochdalbana där de ibland dras till varandra – och ibland sitter ensamma, sorgsna i olika världsdelar och diskuterar varandras Tinderragg tillsammans över Skype (även om de egentligen bara vill vara ihop med varandra, eller vill de det?).

Filmen ÄR verkligen ett utsnitt, tänker jag. Ett utsnitt ur den så gruvligt uttråkade Junior Brielle-generationens www-pundar-hjärnor. Var tredje ord ungdomarna säger till varandra stöts fram på engelska med perfekt amerikanskt uttal. I en episk scen sitter Edvin vid köksbordet i Örebro och gråter för att jobbet i Amsterdam har gått åt helvete. Pappa kommer in och bjuder på en banan, medan mamman uppmuntrande säger någonting i stil med: ”men vi är väldigt glada att du är hemma hos oss igen”.

Det känns som en låt av Yung Lean.

Och det är inspirerande. För insikten som plötsligt slår mig, i infernot av tomhet där jag för tillfället vegeterar, är att oavsett hur plastisk och konsumistisk världen blivit så kan ingen hindra ungdomen från att drömma. Ingen kan ta känslorna ifrån oss. Och även om Junior Brielle bespottats och kallats för nyliberaler, så är det just textrader som ”du blir aldrig själv, finns alltid någon tönt som håller dig nära” eller ”do you really want me, vill du va mitt lugn?” som definierar vår tids kemiska kärlekstrubbel. När Snövit och Maxi (i ”Colan”) mumlar:

När jag är utan dig så vet jag inte vem jag är
Jag försökte älska dig men jag förlorade min själ 

Försök att älska någonting som inte har en själ
Försök att laga någonting som aldrig kan bli helt

Så är det inte ”bara” hiphop. Det är enorm litteratur! Det är för fan som ett utdrag ur Den unge Werthers lidanden!

Och i en miljöfuckad Trump-epok, där allting snurrar snabbare och snabbare, där ingenting tillåts vara konstant, behöver vi fler Sad Boys. Som sätter ord på alienationen. Som beskriver den förlamande, inre tomhet som desperat behöver fyllas upp med kärlek och närhet – inte med skatteväxlingar och BNP-tillväxt. FRNT må ha försvinnande få lyssningar på Spotify – men de är framtiden. För framtiden är ensam och elektronisk. Den är sorglig och vacker. Den är full av känsliga människor som tvångsmässigt faller i gråt medan de lyssnar på intellektuell mumble rap och skriver historisk poesi på twitter och instagram utan att ens fatta det själva.

Detta är en opinionstext i HYMN. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.