Liksom Ambient Assembly-förfesten på onsdagen och torsdagskonserten i St. Johanneskyrkan tycks ett annat årligt stående inslag under Intonal vara de något lugnare konserterna i Inkonst blackbox under festivalens avslutande dag. Som en slags nedtrappning efter en helg av intensiva ljud och dans. Förra året avslutades festivalen storstilat med Fennesz ambient och året innan bjöd på en minnesvärd andakt med Grouper och William Basinski.
Först ut under den sista dagen av 2019-års upplaga är Apartment House som tolkar avantgarde-kompositörens Julius Eastman stycke Femenine från 1974. Tyvärr sker detta framför en av de minsta publikskaror jag stött på under festivalen, vilket i och för sig skapar en intim känsla som passar utmärkt till musiken.
Pianisten Eastman är en förbisedd kompositör som möjligen kunde ha fått lika stort inflytande som likasinnade musiker som John Cage, Steve Reich och Phillip Glass om det inte vore för att han var afroamerikan, homosexuell, hade en bakgrund inom jazzen och döpte sina verk till saker som Nigger Faggot och Evil Nigger – något som inte direkt passade in i dåtidens trångsynta klassiska musikscen.
Dessa fördomar är knappast helt utrotade men Eastman har i alla fall fått viss upprättelse i modern tid, långt efter hans död 1990. 2005 gav New World Record ut samlingen Unjust Malaise som bestod av flera av Eastmans främsta kompositioner och 2016 gav skivbolaget Frozen Reeds ut den första kända inspelningen av Femenine. Flera inspelningar har cirkulerat tidigare men inspelningen från -74 med Eastman själv som bandledare får anses vara den definitiva versionen av stycket.
Gissningsvis har just denna version av stycket låtit inspirera kvällens tolkning av Apartment House – en brittisk klassisk ensemble som verkar i skarven mellan konstmusik och minimalistisk klassisk musik, och som har haft som återkommande tema att tolka mindre kända avantgardekompositörer. Denna kväll framträder man i en septet med piano, keayboard, slagverk, flöjtar, fiol och cello.
Det dryga timmen långa stycket karaktäriseras av de monotona bjällrorna som skapar pulsen som musiken är byggd runt, samt av det för Eastman typiska skiftningarna i texturen där ljud kommer som i vågor, och där musikerna hela tiden instrument för instrument bygger på och skalar av lager. I allt det här lyckas Apartment House återskapa styckets emotionella kraft genom den dynamik som ligger i skiftningarna mellan det melodiska och det statiska slagverken. Man önskar att fler Malmöbor hade kunnat ta sig ut för att njuta av det här en söndag.
Snäppet mer publik drar den brittiske kompositören Oliver Coates som kommer med urstarka albumet Shelley’s on Zenn-La i bagaget. Coates har varit en eftertraktad man de senaste åren och har spelat sin cello med akter som Laurel Halo, Radiohead, Mica Levi och Actress såväl som med London Contemporary Orchestra och the London Sifonietta. En skara samarbetspartners som ganska väl sammanfattar den genreöverskridande brittens musikaliska palett.
Under kvällen framför Coates en rad kompositioner för cello och elektronik där musiken flyter mellan kontemporär klassisk musik och experimentell elektronika. Om man bortser från de särskiljande ljudet av cellon påminner ljudlandskapen om något av Boards of Canada eller Aphex Twin, eller kanske om en Arthur Russell uppvuxen på IDM.
Coates sitter ensam på scenen med sin cello och en laptop, omgärdad av diverse elektroniska hjälpmedel och loop-pedaler. Inledningsvis är rummet nedsläckt men sakteligen lyses scenen upp bakifrån och med en ensam strålkastare från taket.
Coates skapar sina ljudlandskap genom kontrasten mellan stråkarna och de synthar, trummaskiner och effekter han använder sig av. Ibland är stråkarna ett med elektroniken och ibland skär de motströms mot den elektroniska ljudbilden. Det är stundtals svårt att avgöra vad som är backing track och vad som är processade cellotoner när ljuden smälter samman och vid mer än ett tillfälle är det svårt att ens förstå vilket instrument man lyssnar på – ofta ter sig tonerna som ett mullrande drone snarare än ett stråkinstrument.
Vid andra tillfällen, som i kvällens höjdpunkt ”Cello Renoise”, placerar Coates cellon längst fram i ljudbilden ovanpå en ordlös kör och ett trummande triphopbeat, och låter den pressa fram en monoton, hjälplöst vacker, melodi som tar sig in i märgen på lyssnaren.
Trots att publiksiffran inte är den högsta är det alldeles uppenbart att Intonal har sparat det allra bästa till sist.
