En valborgsnattsdröm: Popmusik är kul

Foto: Björn Bergenheim / Rockfoto

Under Valborgshelgen drabbades jag av halsfluss. Medan mina kursare var ute och söp sig djungelfulla på gator och torg låg jag och svettades på mitt korridorsrum med två bölder stora som pungkulor i halsen. Att sova blir till en kamp när svalget känns som om det är fullt av rödmyror, men i dimmorna av ibuprofen, paracetamol och honungsvatten måste jag ändå ha slumrat till, för jag hade en sådan märklig dröm.

Drömmen handlade om Dolly Style, tre sockersöta tjejer som sjunger bubbelgumspop i köpcentrum och i melodifestivalen. I drömmen hade någon spelat in en dokumentär om gruppen.

I dokumentären berättade Emma Nors och Palle Hammarlund, den tvehövdade jätten bakom Dolly Style, att det viktiga egentligen aldrig varit att starta en musikgrupp, utan ett smart businesskoncept. Det viktiga, fick trion veta, var alltid att sälja merchandise. Och alla log med väldigt vita tänder och stora dollartecken som ögon.

Någonstans där vaknade skrikandes i min egna fräna svettdoft. Det tog ett tag på brandtrappan innan jag fick koll på andningen igen och kunde intala mig själv att jo, det var trots allt bara en dröm. En elak dröm.

Det kan ju liksom, reellt sätt, faktiskt inte vara något annat.

Mest eftersom vi för länge sedan kommit överens om att det är tråkigt, gubbigt och grått att pissa på populärmusik. Det är reserverat för typ metallkillar från Gimo och din pappa på fejsbook. Den svenska musikjournalismen har nått en konsensus: kommersiellt är kul och pop är kalas. Allting är ironiskt. Eller så är det oironiskt, vilket egentligen innebär ännu mer ironi förklätt till ärlighet.

Dolly Style har hyllats av musikjournalisten Fredrik Strage och alla seriösa musiksidor innehåller åtminstone en popman som förklarar att Max Martin faktiskt är ett geni och att ja – det är bara tråkmånsar som vill prata om ”vinstintresse” eller kommersialism”

Populärkultur är festligt. Häng med tåget, gubbjävel. Musik är som vad annat som helst och det är klart som korvspad att det ska gå att göra pengar med. Vad annars?

Medan en kille spelade nyckelharpa och sjöng ledmotivet till Emil i Lönneberga nere på gården, satt jag på brandtrappan och lät drömmen svettas rakt ut ur kroppen.

Jag glömde allting om gubbvalkar som diskuterade hur man ska göra franchise av Dolly Style på Universal Musics kontor. Jag glömde också den kräkframkallande känslan i att Dolly Styles skapare kränger identiteter till köpstarka, mindre vetande, av Drakes moderna postkoloniala musikimperium och att Zara Larsson försöker sälja mig en mobiltelefon medan jag väntar på bussen.

Populärmusik är kul. Det är kul med hits. Musik ska gå att säljas, som precis allting annat, och att motsätta sig de industriella övergreppen mot en konstform doftar röda strumpor och 70-talet.

Nere på gården skrålade killen med nyckelharpan andra versen i ”Fattig Bonddräng”. Junior Brielle cyklade förbi på en tandemcykel med en dollarsedel fastspända framför sig. På väggen hade någon ritat Kanye West i stor kavaj och gristryne vid ett merchbås som sålde Yeezy-tröjor för en månadslön.

Jag insåg att jag var på väg ut i drömmen igen, så jag tog en ibuprofen och gick in och la mig.

Detta är en opinionstext i HYMN. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.