Under den andra av Intonals två huvuddagar avnjöt HYMNs skribenter dansk fiolelektronika, brittisk postpunkambient, ett tysk-iranskt elektroakustiskt samarbete och spansktysk electro. Precis som under fredagen erbjöd festivalen en otrolig bredd i det smala – ett utsökt urval av artister ur kommersiellt otillgängliga hörn.
Astrid Sonne från Köpenhamn är ett välbekant namn på andra sidan sundet och är bland annat bokad till årets Roskildefestival. Förra året släppt hon sitt första album Human Lines, som blev mycket väl mottaget. Hon dök även upp på en samling från lokala Köpenhamnslabeln Posh Isolation. Framträdandet på Intonal är dock speciellt eftersom det är näst sista gången som hon framför stycket Ephemeral, det ligger kanske nästan i titeln att det inte skulle vara så länge. Premiären var på festivalen Atonal i Berlin, som onekligen inspirerat Intonal i Malmö.
Sonne inleder stycket på altfiol, majestätiskt upplyst bakifrån nere i Inkonsts blackbox. Det övergår strax till hennes särpräglade blandning av ambient och experimentell elektronisk musik, i gränslandet till det klassiska. Som avslutning sjunger Sonne tillsammans med tre andra sångerskor en fyrstämmig sak som är så vacker att publiken är knäpptyst och sitter som paralyserad. Polska Wacław Zimpel, som uppträder strax efter, fick svårt att leva upp till den publikreaktionen.
Lite senare i samma blackbox uppträder O Yuki Conjugate. Nottingham-duon har sedan 80-talet snickrat ihop en egensinnig mix av postpunk och ambientmusik till en kompromisslös industriell helhet. Suggestiva videoprojektioner ackompanjerar ljudlandskapen och bidrar tillsammans med två dova skrivbordslampor över syntharna med lite ljus i den annars kolsvarta blackboxen. De två medlemmarna står stilla mittemot varandra på varsin sida av ett bord, skiftandes mellan bas, gitarr och elektroniken på borden framför medan de metodiskt frammanar mörka ljudlandskap inför en knäpptyst publik.
En dryg halvtimme senare tolkar den tyske multiproducenten Burnt Friedman och den iranske slagverkaren Mohammad Reza Mortazavi sin gemensamma skivan Yek från 2017 på samma scen inför en minst lika tyst publik. Vi ser två musiker som lyssnar på varandra och utbyter blickar under tystnad i ett lyhört samarbete när de skapar sin cykliska, tranceliknande musik. Yek består av fyra stycken med rytmbaserad ambient som bygger på ett samspel mellan varsam elektronik och percussion, Mortazavis med sin tombak, ett traditionellt persiskt slagverksinstrument, och Friedman med sin elektroniska arsenal.
På skivversionen utgörs varje låttitel av skivnamnet och en sifferkombination (ex: ”Yek 128-12” och ”Yek 64-11”) där den första siffran symboliserar låtens bpm och den andra betecknar hur många av dessa beats som utgör varje cykel. I liveformat frångås dock den här formen för ett friare och mindre förutbestämt mönster där varje stycke utgår från sin originalform men tar vissa mindre, ofta knappt hörbara omvägar för att slutligen återknytas till där det började.
Intonal är inte direkt en festival som har headliners, men JASSS har nog varit ett av de namn som sålt en del biljetter. I programmet beskrivs hon som en spansk-berlinsk DJ – är Berlin att betrakta som land nu alltså? Silvia Jimenez, som hon egentligen heter, har faktiskt också släppt ett album med egen musik på svenska Ideal för ett par år sen.
Medan klockan rör sig mot fem, blir det tydligt att det också är många som tar sig in på eftersläppet till lördagens klubbkväll för att dansa till hennes set. Kvällen körs under namnet Black Box Disco Club, som Inkonst kallar de kvällar då de kör klubben nere i blackboxen – det har ingenting med discomusik att göra.
Bland de mestadels svartklädda festivalbesökarna rör sig många mer extravagant klädda människor men likaså helt vanliga klubbentusiaster som bara vill dansa. Och dansa får man – JASSS bjuder på ett eklektiskt set som respektlöst rör sig över genregränser. Vill man höra mer kan man kolla in hennes Boiler Room-set från London förra året.
Text av Krister Bladh och Pontus Flodin
