Elektrisk turnépremiär med Daniel Norgren på Pustervik

Daniel Norgren spelar på Pustervik, Göteborg 2019-04-27

Det fanns en tid när Daniel Norgren var en av Borås bäst bevarade hemligheter. Att den tiden sedan länge är över inser jag direkt när jag kliver in på Pustervik. Det är turnépremiär och jag har nog aldrig sett lokalen mer välfylld. Varje kvadratmeter framför scenen är packad. Spelningen är utsåld sedan länge och sångaren från Sjuhäradsbygden har numera en lyssnarskara som spänner över hela Sveriges befolkning, åtminstone känns det så när jag blickar ut över den förväntansfulla publiken. 

Strax efter nio tystar musiken ur högtalarna och jublet stiger. Daniel Norgren äntrar scenen tillsammans med sina trogna medmusiker Erik Berntsson, Anders Grahn och Andreas Filipsson. Efter att ha slagit sig ned vid pianot börjar han klinka fram toner som leder in i ”The Flow”, första släppet från den färska skivan Wooh Dang.

Daniel Norgrens musik är sprungen ur den amerikanska myllan, och kan väl kanske lite slarvigt kallas americana, men till skillnad från många av sina kollegor i genren lyckas han få med en stor dos av de västgötska skogarna och långa vårskymningar i mixen och sällan har det varit mer tydligt än i det återhållsamma groove som är ”The Flow”. Live blir det ännu tydligare att inspirationen bakom kompositionerna lika mycket kommer från den svenska folkmusiken som från Woodstock och New Orleans – följer man spåren bakåt hittar man både Jan Johansson och The Band.

Daniel Norgrens största styrka är hans ärlighet, förmågan att allt han rör vid känns på riktigt vilket ger en tyngd till varje ton. Det gör också att det inte känns konstlat när sångaren efter ett par låtar ger ifrån sig några korta utrop som för att ge utlopp för känslorna som ryms inom honom, eller när han några minuter senare utför någon slags simtagsdans över scengolvet. Publiken älskar honom och jublar. Han älskar publiken och jublar. Första halvtimmen av konserten är stämningen elektrisk.

Jag missade Håkan Hellströms genombrott men kan tänka mig att känslorna var ungefär såhär när han spelade i Göteborg de första åren av sin karriär. Stundtals känns det mer som ett religiöst väckelsemöte än en rockkonsert.  

Precis som på Wooh Dang, som till skillnad från sina två föregångare är ett album som bygger på samspelet mellan Daniel Norgren och hans medmusiker, är kvällen vigd åt låtar ur sångarens repertoar där hela bandet får utrymme. Det svänger konstant och glimrar då och då till när någon av dem drar iväg på en utflykt. Och trots att publiken numera kanske framför allt kommer för rösten och de självklara melodierna är Daniel Norgren och bandet inte rädda för att sväva ut i långa, hypnotiska jampartier. Som i magnifika ”Music Tapes” från den sex år gamla skivan Buck där slutet växer till ett flera minuter långt rytmiskt outro.

Den enda invändningen jag har mot Daniel Norgrens musik är att texterna ibland blir väl enkla och naivistiska. Live är det dock enkelt att kapitulera inför musikens kraft. I avslutande ”Let Love Run The Game” glömmer jag mitt skeptiska överjag helt och hållet och stämmer glatt in med resten av publiken i refrängen. ”You gotta to let love run the game” – ja, varför inte?