Alice Spectacle – nyskapande festival bjöd på starka och annorlunda musikupplevelser

Danska spelstället Alice fyllde ett år och firade med en tvådagarsfestival. HYMNs Ola Elleström tog tåget över till Köpenhamn. Läs hans rapport nedan.

I början av förra året inträffade, för att använda företagsspråk, en omorganisation av Köpenhamns livescen. Global, en scen för det vedertagna men något tveksamma begreppet World Music, slogs ihop med Jazzhouse, som inte alls enbart varit en jazzscen utan bjudit på en hel del etablerad pop, och startade Alice i Globals tidigare lokal på Nørrebro.

Men riktigt så enkelt är det inte, för det var egentligen bara delar av den musik som huserade på Jazzhouse som följde med, i form av huvudsakligen mindre känd och experimentell musik. I Jazzhouse gamla lokaler, nära Strøget i centrala Köpenhamn, finns nu i stället Hotel Cecil, som arrangerar de spelningar som på tidigare Jazzhouse drog mer åt det konventionella pophållet.

Alice nuvarande inriktning skulle kunna kallas spretig men ändå konsekvent. Det handlar i huvudsak om musik som inte får tillräckligt mycket uppmärksamhet och tillika musik som har mycket eller viss kredd. Alice publik är medveten och består i huvudsak av musiknördar som gillar att fördjupa sig bortom radiokanaler, Pitchfork och färdiga spellistor.

För att fira att Alice funnits i ungefär ett år arrangerades i helgen (fredag och lördag) festivalen Alice Spectacle med syftet att, förutom ha kul, visa upp den bredd som Alice har i sina bokningar. Vi återkommer till det.

Festivalen har förutom musik även några intressanta nytänk. Spelningarna är indelade i sex block med två (i ett fall tre) hyfsat relaterade spelningar i varje så man kan köpa biljett till antingen ett block eller till hela festivalen. Utanför Alice finns ett större ölområde, en mindre skivmässa och lite annat som är öppet även för de utan biljett, Två av blocken, de i mitten varje dag, genomförs i närliggande Sankt Johannes Kirke för att dra nytta av kyrkans suveräna akustik.

Klimaforandringer

Fredag

Fredagen bjuder bland annat på utpräglat genreöverskridande rock med danska Klimaforandringer, som består av många rutinerade musiker kända från andra konstellationer. De utmärker sig genom att ha två trummisar, två gitarrister och två olika sångare. Mycket ljud och tyngd alltså. De flesta låtar inleds lugnt, fylls på med trummor och avslutas med utflippade gitarrsolon med starka band till 70-talet. Det är skickligt framfört, eget och klart underhållande. Arrangemangen och improvisationerna är kanske vassare än själva låtskrivandet, men detta vill jag gärna höra mer av.

Gemensamt för många av akterna som uppträder på festivalen är att de är soundorienterade snarare än låtorienterade. Det är få eller ingen i publiken som står och hoppas på vissa enstaka hits utan det handlar om att uppskatta artistens generella sound. Det gör att man ganska tidigt vet om man kommer gilla en spelning eller inte.

Ett undantag borde gällt den danska folksångaren Hjalte Ross, som släppte ett jättefint album, Embody, i höstas. Utsökt låtskrivande och akustiskt anslag. När han spelar i kyrkan under Alice Spectacle är ljudet dock inte på hans sida. Nyanser och känslor försvinner och det mesta låter likadant. Trots att jag lyssnat på skivan flera gånger så känner jag oftast inte igen vilka låtar som spelas. Synd, men det var något galet med ljudet här. Albumet rekommenderas varmt.

Nästa akt i kyrkan är en trio från Cypern, Monsieur Doumani. Trots en avskalad sättning med akustisk gitarr, flöjt/trombon växelvis och tzouras (ett grekiskt stränginstrument) så får de till rejält ös. De ber om ursäkt för sin klädsel, jeans och t-shirt, men det beror på att deras väska med scenkläder kommit bort på flygplatsen. Eftersom musiken bygger på traditionell cypriotisk musik brukar de annars klä sig därefter.

Monsieur Doumanis musik har ofta ursprung i danser, gamla sådana, och man kan bara föreställa sig hur det här hade gestaltat sig på en cypriotisk fest. I kyrkan på Nørrebro är det mer en mission, att spela upp den här musiken för något hundratal musiknördar som tar till sig allt som låter bra eller intressant, men det funkar bra. De låter som betydligt fler än tre och det svänger stundtals något kolossalt.

Monsieur Doumani. Foto: Eleni Papadopoulou

Sista blocket på fredagen, inne på Alice igen, är elektronika-centrerat. Två av akterna, danska Xenia Xamanek och angolanska Nazar, är på scen ganska konventionella även om Xenia inleder sin spelning utan musik och tillsammans med en väninna läser ord på spanska från ett textilband i några minuter. Det är ganska effektfullt och det känns som det är tänkt som ett politiskt statement. Jag förstår dock fortfarande inte vad det handlade om.

Nazars musik presenteras som väldigt politisk, att den tar avstamp i det långdragna angolanska inbördeskriget och bär på mycket vrede och frustration. Utan att ha hört den beskrivningen på förhand är det likväl omöjligt att associera hans liveset till något sådant eftersom musiken är helt instrumental och Nazar själv mest tittar ner i sitt mixerbord.

Det finns en del afrikanska rytmer (den angolanska dansen kuduro) att hitta i hans musik, men egentligen låter det mest västerländskt och den politiska nerven måste man nog ha koll på Nazars bakgrund för att förstå. Men det är också ganska typiskt för flera akter som spelar på Alice, att det finns något djupare som inte är helt uppenbart och därmed kräver lyssnarens verkliga engagemang.

Det återstår en spelning från fredagen att nämna och den krossade allt annat denna helg. Och kanske allt jag sett live på väldigt länge. Jag talar om Eartheater, artistnamn för New York-boende Alexandra Drewchin. Jag har faktiskt aldrig upplevt något liknande som inledningen på hennes spelning på Alice.

Eartheater

Med på scenen har hon en harpist och en sångare, som först står helt tyst med stirrande blick. Harpan börjar spela en vacker melodi. Efterhand lägger Eartheater på diverse elektroniska ljud som eskalerar till mördarvolym. Det låter som vi är mitt i ett krig eller en tonsatt exorcism. Sångaren börjar skrika operalika toner samtidigt som harpan spelar på som om inget hade hänt. Det är brutalt och oerhört vackert på samma gång.

Det fortsätter ett tag, allt i ett enda stycke, i kanske 20-25 minuter. Plötsligt slutar det, sångaren lämnar, Eartheater går bort från sitt elektronikbord och sätter sig i stället på en stol med en akustisk gitarr.  Och börjar spela singer/songwriter-låtar med folkstuk. Harpisten fortsätter som förut, spelar oändligt vackert och följsamt.

Kontrasten är kanske den starkaste jag någonsin upplevt på en spelning och jag antar att det är själva syftet. Eartheater är ingen sylvass gitarrist, men däremot en otrolig sångerska med tre oktavers spännvidd. Så även om det är första halvan av spelningen som är fullkomligt omskakande så är även denna andra halva njutbar. Och välbehövlig efter att ha varit mitt ute på slagfältet.

Heather Leigh

Lördag

Jag missar första spelningen på lördagen (den amerikanska folkduon Anna & Elizabeth), men ser i alla fall Heather Leigh, något så ovanligt som en steelguitar-spelare som inte alls spelar country utan snarare någon slags mörk, desperat pop. Tyvärr låter det mesta ändå likadant, det är samma riff och samma höga, vokala toner som upprepas så jag får inte ut särskilt mycket av det.

I kyrkan bjuder danska ambient-artisten Sofie Birch på en ganska vilsam tillställning innan avantgarde-legendaren Charlemagne Palestine tar över Herrens hus. Hans karriär började redan i slutet av 50-talet och allt han gjort gör att han framstår minst lika mycket som konstnär som musiker.

Här är det sagt att han ska improvisera ett stycke på Johanneskyrkans gigantiska orgel och så blir det. Orgeln är belägen bakom publiken på andra våningen så man ser inte Charlemagne när han spelar. Det gör inget. Ljudet från orgeln fyller ut rummet med råge. Vid ett tillfälle slutar han spela, går ut vid sidan av orgeln och visar sig, sjunger ett ordlöst stycke och fortsätter sedan spela. Det är en annorlunda upplevelse för en som oftast rör sig i hyfsat konventionella, låtorienterade spelningssammanhang, men det är onekligen mäktigt, uppslukande och lär sitta kvar i minnesbanken länge.

Efter alla tankeväckande och i några fall introverta framträdanden är det så klart inte mer än rätt att Alice Spectacle avslutas med en riktigt publikfriande fest. På scen den 11-hövdade afrobeat-ensemblen Les Freres Smith.

Les Freres Smith

Efter att ha blivit uppvärmd av några grymma DJ:s som verkligen kan sin afrobeat går bandet på. Tung blåssektion med tre saxofoner och en trumpet, två vokalister (en kvinna och en man) och i övrigt konventionell sättning.

Afrobeat är nog världens säkraste genre, det går liksom inte att misslyckas med den live om man har musiker av någorlunda kaliber. Det är få saker som är mäktigare än när en sångvers uppbackad av rytmer bryts av en blytung blåssektion som trycker till med allt de har. Och här händer det ibland flera gånger i samma låt.

Les Freres Smith lyfter mästaren Fela Kuti i två av sina mellansnack, men det Paris-baserade kollektivet är inte en fundamentalistisk uttolkare av det ursprungliga nigerianska afrobeatet. Ibland är det i och för sig nästan lika svettigt och svängigt som i Kutis råaste inspelningar, men Les Freres Smith bär också på tydliga influenser från ethio-jazz och åtminstone ett av kvällens stycken är signerat Mulatu Astatke.

Spelningen är som förväntat en ren fest, väldigt underhållande, men samtidigt inte så mycket mer. Les Freres Smith är ett partyband som spelar afrobeat, varken mer eller mindre. Men det är gott så.

Alice Spectacle var sammantaget en väldigt trevlig upplevelse. Att gå på festival utifrån nyfikenhet snarare än att det bokats artister man längtat efter att se är sunt och stimulerande. Det finns små skavanker att förbättra om festivalen återkommer, till exempel att det var en och en halv timmes paus mellan två av spelningarna på lördagen då ingenting alls hände. Men på Nørrebro kan man alltid smita iväg till någon trevlig pub som serverar hantverksöl så det gick ingen nöd på er utsända.