Ute är det fortfarande ljust när tåget är framme i Stockholm och jag möts av ett packat Fasching, med en ringlande kö ut till entrén. När jag väl kommer in, slås jag av den förtröstans- och kärleksfulla atmosfären som vilar över lokalen just ikväll och känner direkt att det här kommer bli bra, riktigt bra.
Smidigt smyger jag in och sätter mig på ett litet trappsteg bakom flygeln, och för första gången i mitt liv känner jag ändå någon sorts tacksamhet över att ha tilldelats epitetet ”petit”. Strax efter går Franska Trion upp på scenen och inleder med ”Klockorna Ringer För Oss”. Bandet spelar med en sådan kraft och närvaro att jag för en sekund får för mig att jag har missat halva spelningen. Vilket jag naturligtvis inte har, det är bara Trion som råkar vara mästare på att glida in i en sorts musikalisk trans så fort de äntrar scenen, här behövs ingen språngbräda.
Bandet spelar låten ”Pokerface” och fastän jag bara ser ryggtavlan, är det svårt att inte förtrollas av Matti Ollikainens scenspråk. Det rena kroppsspråket med de stundom spastiska rörelserna påminner om barnet som då och då kikar fram från den vuxna själen. Det är nog kombinationen av detta och Ollikainens röst som personifierar en så vacker och sällan skådad skörhet.
Jag är förmodligen sist i Sverige med denna spaning men jag drar den ändå; det är inte många som spelar piano som Ollikainen. Med en ödmjuk träffsäkerhet glider fingrarna över tangenterna hela vägen från basen till diskanten, det imponerar givetvis på någon som spenderat ett otal timmar i livet på att tänja fingrar och händer. Jag antar att Ollikainen inte hör till dem som tvingats till det oerhört ovärdiga att skriva om Rachmaninovs stycken, eftersom händerna ändå inte kan ta mer än en oktav.
Jag befinner mig som i extas under stora delar av kvällen. Trots att lokalen är full och luften varm, är stämningen på topp. Publiken jublar och öser beröm över Trion som förutom Ollikainen, består av den enormt begåvade Viktor Turegård på kontrabas. Trummisen för kvällen, Christopher Cantillo, har på sig en tröja med den bortgångne legenden Thommy Larssons namn på, och ingenting känns mer självklart.
Efter en mindre paus och lagom till att bandet ska spela ”In I Din Famn” ber Ollikainen om ursäkt för att citat ”ha rivit flygeln”, och beklagar sig över att behöva spela ballader utan pedal. Det låter dock gripande vackert ändå, med eller utan pedal.
Till publikens stora förtjusning kommer bandet tillbaka upp på scenen två gånger efter avslutad spelning och spelar bland annat ”Tillbaka I Grått”, innan de tackar för sig och vi andra börjar röra oss mot utgången.
På tåget hem, tillbaka till en stad som lagom till den stundande helgen – i vanlig ordning den här tiden på året – kommer förvandlas till Mordor, tänker jag att alla vägar ändå alltid leder hem igen, oavsett hur vi går.
Arkivbild från spelning 2018-12-14.
