Intonal 2018 – Torsdag: Naturinstrument i kyrkan och musikdrama på Inkonst

Torsdagen på Intonalfestivalen i Malmö innebar startskottet för den ordinarie delen av programmet och inleddes som brukligt i vackra S:t Johannes kyrka mitt i Malmö. HYMN var på plats på de första bänkraderna, varefter vi fortsatte till Inkonst som liksom tidigare är festivalens centrala scen. Där fick vi ta del av något så unikt som ett musikdrama.

S:t Johannes kyrka var fylld av människor som annars sällan upplever musik i kyrkomiljö, när tyska kompositören Limpe Fuchs inledde torsdagskvällen med ett löst sammansatt stycke som bestod av allt från slagverk till violin och atonala vokala inslag. Klädd i en mönstrad byxdress, verkade Fuchs förvånansvärt vital för en nästan 80-årig musiker. Hon har blivit känd för att komponera stycken för egenbyggda musikaliska instrument, som hon tillverkar i metall, trä och sten sedan 70-talets början.

Att idag uppleva musik som framförs på en slags ”naturinstrument”, om vi kan kalla det det, känns på ett sätt så extremt ovanligt att det är svårt att ens hitta referenspunkter och samtidigt så självklart. Självklart, eftersom vi inom den elektroniska musiken också använder instrument tillverkade av människor för att skapa nya former av ljud. Trots att de ljud och toner som Limpe Fuchs skapar kommer ur jordens egna material är de minst lika främmande för det otränade örat som digitalt framställda ljud.

Det kändes också som att Fuchs obetitlade och formfria stycke gjorde sig särskilt bra i en miljö byggd i sten. Faktum är att en del av framträdandet bestod av ljudet av ett oregelbundet stenklot som rullades över golvet. Fuchs rullade klotet framför sig med fötterna samtidigt som hon spelade indiskt klingande, bordunbaserade melodier på sin violin. Nerför kyrkgången och tillbaka, till publikens förtjusning. Hon välkomnade de spridda skratten som uppstod i styckets mer oväntade delar, som till exempel detta. Ljudet fortplantade sig i kyrkans pelare och väggar och tycktes komma från hela lokalen. Fuchs arbetar ofta med den naturliga resonans som finns i lokalen där hon uppträder.

Att göra denna typ av musik kräver otrolig självdisciplin men man inser också att det sätt som instrumenten är byggda på påverkar vilket sätt de går att spela på – och därför vad som är möjligt inom de ramar som sätts. Till exempel togs golvets mittpunkt upp av ett enormt vibrafonliknande instrument, som var så brett att Fuchs fick gå från ena sidan till det andra för att nå de yttre anslagsytorna. Därmed uppstod tystnader som perceptuellt delade upp stycket i naturliga delar. Det fick en att inse hur en stor del av populär rock- och popmusik på samma sätt är styrd av naturliga gränser satta av instrumentens utformning. Men även hur vissa musiker ständigt arbetar med att utmana dessa ramar eller arbeta runt dem. Ett illustrerande exempel är hur musiker som spelar blåsinstrument uppfunnit cirkulationsandning för att kunna spela längre sammanhängande toner och melodier.

Är man mer intresserad av Limpe Fuchs kan jag rekommendera att man lyssnar på de två album hon släppte under bandnamnet Anima-Sound tillsammans med sin man, mellan 1970 och ’71. Redan då spelade hon på uppfunna instrument, något som blev mer allmänt accepterat först ett årtionde senare, med Einstürzende Neubauten. Inte minst får det mig att tänka på deras stycke ”Perpetuum Mobile”, som mestadels består av ljudet av luft och ett instrument de kallade en ”lufttårta”.

Efter Fuchs och en bensträckare var det dags för ett långt stycke vid namn ”In Praise of Profanation” vilket var passade för lokalen (det betyder ungefär till vanhelgandes ära). Det framfördes av Erik Enocksson och Kali Malone från Stockholm, som satt uppe vid orgeln i kyrkans bakre ände. Stycket bygger på kyrkorgeln som instrument och det innebar att man knappast såg dem. Istället såg man en liten orkester och de två körer som hjälpte till att framföra stycket. Det var kyrkans egen kör och Vegakören som bidrog med sina röster. Det långa stycket kretsar mestadels kring en ton, förutom arrangemanget för Johanneskören, som är mer traditionellt. Det var mäktigt när båda körerna, som tillsammans var nästan lika många som halva publiken, sjöng samtidigt.

När orgeltonerna ebbat ut tog vi oss hastigt till Inkonst, där Malmöiten Hans Appelqvist för första gången skulle framföra sitt nya verk ”Have You Seen Visitor Q?”. Jag hade väldigt höga förhoppningar då ett av mina starkaste konsertminnen var hans uppförande av albumet Bremort på Malmöfestivalen för runt 15 år sen. Liksom det albumet består hans nya verk både av musik, rörlig bild och berättade. Det som är helt nytt är att Appelqvist nu introducerat teater i sitt skapande. Förutom musiken och den blå presenning som det projicerades film på, så fanns det en scen med bord och två stolar. När stycket började kom en ung kvinna in på scenen, som vi snabbt förstod var en bar, efterföljd av en till synes blind man. Som att de var på dejt och försökte lära känna varandra.

Stycket kretsade kring konstens roll i livet och den japanska filmen Visitor Q (2001) av fantastiska regissören Takashi Miike (kanske mest känd för skräckfilmen Audition). Kvinnan representerade konstens frigörande kraft och mannen representerade skepticismen och det priviligierade patriarkatet, som frivilligt valt att leva sitt liv blind för att bli en bättre människa. Under styckets gång kunde vi, utan att avslöja för mycket, i alla fall säga att kvinnan lyckades med sitt mål att få upp mannens ögon för konstens kroppsliga kraft.

Det var nog det bästa teater/musik-stycke jag sett sedan Gerard McInultys (även sångare i The Wake) stycke Do I Mean Anything to You or Am I Just Passing By?, med liveackompanjemang och Glasgow-gruppen The Pastels. Även där framstod mötet mellan teater och musik som dynamiskt och lyckat. ”Världens längsta filmtips” var det också någon i publiken som sa när vi lämnade Inkonsts blackbox. Inte så förvånande kanske, med tanke på att Appelqvist länge arbetat som biografmaskinist och på den senaste tiden gjort fler soundtrack till filmer än vad han har gjort popplattor.