Daniel Norgren – Wooh Dang

Att Sverige haft sin beskärda del av inhemska bluestjärnor råder det knappast någon tvekan om. Peps Persson var i Chicago redan i början av sjuttiotalet, Sven Zetterberg var högaktuell fram till sin tragiska död för ett par år sedan och Louise Hoffsten har förgyllt musiklandskapet med knivskarp blues.

Ovanstående har något gemensamt, de har alla byggt sin musik utifrån en något modernare amerikansk förlaga. Daniel Norgren går längre tillbaka, han städar bort allt vad blixtrande gitarrsolon heter och letar sig tillbaka till folkmusikens mest basala grund: en sakral och, ursäkta uttrycket, äkta musikalisk form. 

På albumet Wooh Dang har Norgren visserligen ackompanjemang, men det är ett komp som aldrig används till annat än att lyfta fram den lyrik han satt toner till. Det är ett album som berättar en historia, vilket i 2010-talets ”New Music Friday”-hets är ett välkommet tillskott. 

Ställt mot tidigare alster står sig Wooh Dang som en milstolpe i musikalisk utveckling. Det är en samling sånger som är skickligt berättade och än mer skickligt tonsatta.

Norgren rör sig steglöst mellan hjärtskärande spår med lunkande tempo, som ”The Flow”, till i sammanhanget högoktaniga sånger som ”Dandelion Time” och folkrocks-osande toner i ”Let Love Run the Game”. 

Allt sammantaget är Wooh Dang någonting som återigen skjutsar upp Daniel Norgren dit han hör hemma: på toppen av den svenska berättande bluesen.  

[Superpuma Records, 18 april]

8