Det var albumsläppet Tramp (2012) som fick mig att inleda en troligen livslång kärleksaffär med Sharon van Ettens musik. Detta album tog mig med storm och tjejen från New Jersey gjorde en strålande spelning i tältet under Way Out West 2014. Det är faktiskt den enda gång jag har sett henne så det var med stor glädje jag gick mot fina Pustervik denna kväll. Tisdagen var inlindad i aprilsolens härliga strålar, vitsippsdalen i Botaniska trädgården blommade och stillheten flödade vid Finnsmossen i Änggårdsbergen tidigare under kvällen.
Sharon van Etten släppte nyligen sitt femte album Remind Me Tomorrow och det är en platta jag har lyssnat en hel del på, men den har fortfarande inte landat helt rätt. Men kvällens konsert, som inleddes strax efter nio, kom att handla mycket om senaste albumet. De fem musikerna inledde med ”Jupiter 4” och följde upp den med ”Comeback Kid” och det lät strålande. Ljudet var mycket bra och ljuset var magiskt under hela konserten. Den stora publiken var väldigt fokuserad och det uppstod ett vackert energifält mellan artisterna och publiken som jag har svårt att förklara. På mindre klubbar har jag varit med om liknande känslor, men väldigt sällan i så stora lokaler som vid Pusterviks stora scen. Det bästa är att allting inte behöver ha förklaringar och det var ett rent privilegium att få röra sig i lokalen under denna konsert.
Jag slogs redan 2014 av hur självklart och naturligt Sharon van Etten rörde sig på scenen. Under tisdagens konsert framstod detta ännu tydligare. Hon hade en väldigt stor närvaro och upplevdes i mellansnacken som väldigt generös, snäll och omtänksam. Hon verkade vara genuint intresserad av att alla i lokalen mådde bra.
Även om konserten präglades av nyare låtar så fanns det även utrymme för äldre, men jag är inte säker på att de äldre alltid tilltalade mig mer än dem nyare trots att jag kanske, i flera fall, föredrar de äldre på platta. Visst var ”One Day” en särskilt fin stund, men när lågmälda ”Malibu” plötsligt fick en instrumental ljudmatta som fyllde varenda vrå av lokalen och därefter övergick i ett vackert medley till ”Hands” som fortsatte att stegra i en underbar rödvit ljussättning så var det oerhört vackert.
Därefter tog konserten tillfälligt en helt ny riktning när Sharon van Etten satte sig ensam på scenen och framförde Sinead O’Connors ”Black Boys On Mopeds” på klaviatur. Det var knäpptyst i publiken och den storslagna sången och pianotonerna fick sväva fritt i lokalen.
Medmusikerna kom tillbaka till scenen och de spelade ytterligare några låtar innan det avslutades med ”Stay” efter ungefär 75 minuter. Alla jublade och många stampade i golvet, så det dröjde inte länge innan musikerna åter intog scenen för extranummer. Bland dessa var en härligt rockig version av favoriten ”Serpents” i vårgrönt och vitt ljus särskilt fin.
Jag lämnade Pustervik oerhört nöjd. På himlen utanför lyste den C-formade månen sitt vackraste över Göteborg och speglade sig, tillsammans med lyktstolparnas sken, i Göta älv och ännu en vacker vårdag hade passerat.
