Tess Parks. Foto: Dean Chalkley
Det är märkligt hur viss musik träffar mitt i prick, mitt i hjärtat. Så var det när jag hörde Nico sjunga med Velvet Underground första gången och så var det när jag första gången hörde Tess Parks sjunga. Den sistnämnda sjunger fantastiskt på albumet I Declare Nothing, inspelad tillsammans med Anton Newcombe. De lär ha inlett samarbetet i Berlin för några år sedan och Nico var ju från Tyskland, dock född i Köln.
Det var med nästan osunt stora förväntningar jag gick genom Majorna mot Musikens hus där de grymma klubbarna Showdown och Klubb 8 bjöd på en helkväll med tre akter.
Sea Lion är en fantastisk låtskrivare och hennes nakna låtar träffar mig ofta helt rätt. Hon inledde ensam med sin Fender Stratocaster kvart över åtta och spelade ett ganska kort set som inleddes med fina ”Suburban Skies”.
De tolv strålkastarna bjöd på ett varmt blått ljus och det mörka draperiet bakom scenen skimrade i lila. Det var en väldigt vacker inramning och passade perfekt till dem nakna låtarna som framfördes på bästa sätt. Detta var Sea Lions första framträdande på Musikens hus någonsin.
Därefter var det dags för Londonbaserade Yassassin som blev en ny bekantskap för min del. Du som spontant tänker på David Bowie tänker helt rätt. Bandet har tagit sitt namn efter Bowies låt.
Kvartetten gick på scen klockan nio och strålkastarna lyste grönt medan draperiet färgades i blått. De spelade ungefär en halvtimme och efter en lite trevande inledning växte det successivt till en riktigt fin stund som fick tankarna att stundtals sväva iväg till både Savages och La Luz. Det lät med andra ord bra i det rockigare postpunkfacket och det ska bli kul att följa Yassassin framöver.
Klockan närmade sig tio när Tess Parks gick på scen tillsammans med fyra medmusiker. Hon hade en bukett röda rosor i famnen och inledde konserten med ”Somedays” i en avskalad och långsammare version. Det lät fantastiskt och strålkastarna fyllde scenen i ett dunkelt rött sken. Tess Parks tog fram gitarren och redan som andra låt spelades favoriten ”Cocaine Cat” som följdes upp av ”French Monday Afternoon”.
Trots att hon inledde med några av hennes allra bästa låtar så fortsatte det på samma höga nivå genom hela konserten. Den magiska sången flöt fram tillsammans med reverbmattan från gitarrerna, orgelslingan, basgången och trummorna. Det var dunkelt, svävande och vackert.
Ibland vill man att tiden ska stå stilla, och detta var precis en sådan stund, men efter ungefär en timme avslutades det hela med en strålande version av ”Right On” samt ”Please Never Die”. Musikerna lämnade scenen och publiken jublade. De skyhöga förväntningarna hade infriats med råge och det var egentligen bara en sak som saknades och det var ett längre instrumentalparti, men det löste sig under extranumret ”Love Around” som skakade om oss ordentligt.
Jag lämnade Musikens hus strax efter elva, passande nog till tonerna av Brian Jonestown Massacre från högtalarna. Veckan hade inletts med ännu en strålande musikkväll.
