Stockholmsbandet Melby har varit i ropet på den svenska popscenen ett tag nu. 2017 släppte de sin debut-EP, Melby EP, och listan över turnédatum har varit minst sagt imponerande.
Matilda Wiezell sa i samband med släppet av EP:n att det bästa med Melby är att de är så spretiga. Och spretiga, det är de även på debutskivan None Of This Makes Me Worry. Det är en salig blandning av psykedelia, indie, folk och pop. Här möts allt och allt får höras.
Skivan tar sin början i ”VCR”. Det är tillbakalutat, avskalat och vackert. För att sedan gå över i ”Reject”, ett spår med ett sound mer av den klassisk indiepoppens.
Matilda Wiezells kraftfulla röst ger Amanda Bergman-vibbar som passar perfekt till vilket spår på skivan som helst. Den rör sig smidigt genom melodierna i lugnare låtar som ”Dancer”, men minst lika bra i snabbare låtar som ”Reject” eller ”Overthinking”. Det är också där Melby gör sig bäst, i de snabba, dansvänliga låtarna. De som gör att det spritter i benen, de som låter som en vårdag när solen börjar komma fram och gatorna sopas. Det är då det känns mest, då man kommer närmast.
”Stress” och ”Merit” är skivans enda spår på svenska. De bryter av på ett sätt jag har lite svårt att vänja mig vid. Det blir en tydlig skiljelinje, det är två spår som står ut. Både för språkbytet men också i de plötsligt melankoliska, känslodrypande texterna. De är vackra, välskrivna i sann Amason-anda, men jag önskar att de fått stå själva. Där finns något annat, något mer att utveckla – men det är något som kanske inte passar här. Något som borde få sin egen plats.
Skivans genomgående tema är det spretiga. Här finns allt från en renodlad men avskalad pop till kraftigare, bluesiga gitarrslingor i skivans avslutning. Det är det enkla, men också det svåra och detaljerade. Det är imponerande att Melby på något sätt får allt att gå ihop. De får det att funka, och det funkar väldigt bra. Det är imponerande att se och höra vad bandet åstadkommit på en relativt kort tid.
None Of This Makes Me Worry är en välgjord, på många sätt nästintill en perfekt indieskiva men jag önskar att att de vågat sticka ut lite mer, vågat ta i mer. Jag saknar det där lilla extra. Något mer, en överraskning i det annars rätt slätstrukna, välproducerade. Men samtidigt är det en ytterst stark debut. Det är inget av det här som gör mig orolig för Melbys framtid.
[Rama Lama Records, 12 april]