Legendariska punkband på Nöjesfabriken i Karlstad

The Exploited arkivbild. Foto: Andreas Carlsson/Rockfoto

Det är väldigt länge sedan, men jag minns när det hängde en bild på Wattie Buchan i The Exploited på väggen i mitt pojkrum. Bredvid honom hängde en bild på ”Big” John och grammofonen spelade debutalbumet Punk’s Not Dead om och om igen.

Denna kväll, några decennier senare, var Edinburghsonen Wattie i Karlstad med Exploited. Han är den enda kvarvarande medlemmen från det tidiga 1980-talet. Senast jag såg bandet var på festivalen West Coast Riot i Göteborg 2011. Om jag minns rätt hade de svårt att ta sig till Göteborg från brittiska öarna, på grund av en flygplansförsening, den gången.

Cockney Rejects från London är ett annat band som spelades mycket i mitt pojkrum under första halvan av 1980-talet. Deras två första plattor, med de geniala titlarna, Greatest Hits Volume 1 och Volume 2 (båda släpptes av EMI 1980) är de jag minns tydligast tillsammans med The Power And The Glory som jag fortfarande kommer ihåg när jag köpte. Även Cockney Rejects ingick i Karlstadskvällens startfält och sångaren Jeff och gitarristen Mick Geggus ingår fortfarande i bandet. De är ju även särskilt kända bland fotbollssupporters till West Ham United och tänk att det har gått 40 år sedan de släppte ”I’m Not A Fool”. Utöver de två brittiska banden var det tre svenska bokningar: fina Trubbel från Göteborg, Gatans Lag från Borås och lokala Close Air Support.

Gustaf Frödings Karlstad välkomnade Göteborgståget med strålande solsken. Det är ibland fantastiskt att reflektera över tidernas olika förvandlingar. När Fröding föddes i dessa trakter 1860 var befolkningen knappt 5000 personer och idag är den värmländska pärlan befolkad av drygt 60000 människor. Klarälven rinner genom staden, som den alltid har gjort, och eftersom jag älskar rinnande vatten var det ett väldigt enkelt val att styra stegen till en fin plats utmed älven tillsammans med några vackra tankar och Frödings dikter före musikkvällen. Det var en strålande stund och perfekt inledning på kvällen.

Musikkvällen inleddes för min del vid halvnio-tiden. Arrangörerna uppskattade antalet besökare till ungefär tusen och konserterna ägde rum vid två scener på Nöjesfabriken. Den stora scenen var, lite otippat, dekorerad med två höga växter på varsin sida om den stora duk som skapade en vägg bakom musikerna. Det var ett stort rum med V-ställt tak som förde tankarna mer till en lada än den gamla industrilokal det förmodligen var en gång i tiden. Det fanns flera barer i lokalen och vissa delar av det stora rummet var inrett med kristallkronor i taket och flera speglar på väggarna. Det var spretigt, men jag gillade det.

Gatans Lag arkivbild. Foto: Helena Berg/Rockfoto

Den lilla scenen var placerad i ett rektangulärt rum som gissningsvis tog in drygt 300 personer. I den bakre delen av rummet fanns en långsmal bar som hade servering i de flesta riktningar, och den ena långväggen var murad med rödtegel och den andra var kolsvart. Först ut på denna scen var Close Air Support vid niotiden, en ny bekantskap för min del. Jag missade början, men det jag hann höra lät bra. Mötet med de fem musikerna blev en fin start på kvällen och favoriten blev avslutande ”Tougher Than The Rest” i rött och gult sken som tillägnades Cockney Rejects som stod på tur på den stora scenen.

Spelschemat var tight och precis när Close Air Support slutade inledde de fyra britterna. De körde igång med ”War On The Terraces” som följdes upp av ”Someone Like You” och det lät mycket bra. Jeff Geggus genomförde konserten, nästan som en boxningsmatch, och hans härliga energi smittade av sig på publiken. Konserten handlade mycket om de två första plattorna och höjdpunkterna var många. Fina ”Subculture” revs av på ett strålande sätt och i ”East End” ändrades texten till ”Sweden” istället. Det var punkfest i Karlstad på riktigt.

Avslutningsdelen summerade denna timme på ett utmärkt sätt med en rykande version av ”Police Car”, fotbollspubliken fick sitt med ”I’m Forever Blowing Bubbles” och allt avslutades med klassiska ”Oi! Oi! Oi!”. Jeff Geggus fortsatte med några boxningsrörelser när han och bandet lämnade scenen till tonerna av välförtjänt jubel från publiken och jag gick snabbt mot den lilla scenen igen.

Klockan hade blivit halv elva när Gatans Lag gick på scen. De sex musikerna fick snabbt med sig publiken och vi bjöds på en härlig spelning. Höjdpunkterna var ”Ikväll” och ”Livet är för kort för sorgliga sånger”. Saxofonen lyfte verkligen låtarna på ett fint sätt och inramningen, oftast i rött och grönt sken, passade perfekt. Det var genomgående väldigt bra ljud under kvällen, framför allt vid den lilla scenen.

Sist ut på den stora scenen var The Exploited. Två dödsskallar med tuppkammar riktade mot varandra med texten ”The Exploited” ovanför, och ”Fuck The System” under, prydde duken bakom scenen (det påminde mycket om omslaget till skivan med samma namn). De fyra musikerna inledde stabilt med ”Let’s Start a War…” och därefter bullrade Exploited fram genom lokalen, men det lyfte aldrig riktigt. Det blev ganska ofta alltför monotont.

Publiken försökte sjunga igång klassiska ”Exploited Barmy Army” och musikerna hängde med i tio sekunder innan den avbröts. Denna låt hade nog kunnat förändra spelningen och skapa mer variation. Grymma ”Troops of Tomorrow” hade nog också kunnat skapa variation, men spelades i ett alltför snabbt tempo.

Det fanns dock flera höjdpunkter, framför allt ”UK82”, ”Beat The Bastards” och ”Cop Cars”. Allt avslutades, efter en timme, med att delar av publiken bjöds upp på scenen och så spelades ”Sex & Violence” i en allsångsversion. Detta var tyvärr kvällens mest ojämna spelning.

Trubbel arkivbild. Foto: Walti Hösli/Rockfoto

Jag lämnade den stora scenen och begav mig till den lilla scenen där rummet var fullt av människor och Motörheads ”Rock And Roll” spelades i högtalarna. Strax därefter kom Trubbel in på scenen till tonerna av klassiska Göteborgsdängan ”Knö dig in” med bland annat Sonya Hedenbratt. Jag har haft förmånen och sett Trubbel flera gånger tidigare.

”Här kommer Trubbel” inledde, som sig bör, och följdes upp med ”Snedstegsvalsen” som snyggt övergick i ett medley till favoriten ”Vår stad”. Det lät strålande och publiken sjöng och gungade med i låtarna trots att klockan närmade sig ett. Detta blev en perfekt avslutning på en väldigt lyckad punkkväll på Nöjesfabriken och Trubbel satte definitivt punkt för kvällen med fina ”Inget har hänt sedan 77”.

Jag lämnade Nöjesfabriken och gav mig ut i Karlstadsnatten. Klarälven rann långsamt genom mörkret och någon hade skrivit ”Länge Leve Livet” på ett elskåp. Klarälven fortsatte att rinna genom mörkret och jag somnade väldigt gott en stund senare.