Billie Eilish – When We All Fall Asleep, Where Do We Go?

Ni vet hur det är, den äldre generationen tycker att allt den yngre generationen har att komma med är lite småtöntigt eller är helt idiotiskt – förutom den där enstaka låten, serien eller varför inte den där nya YouTube-personligheten som man avnjuter i hemlighet. Men ibland så kommer något som fullständigt spränger bort alla generationsgränser, så som när Pokémon GO fick både små och stora till att springa runt med två extra batterier och sin mobil i högsta hugg för att hitta en Pikachu.

17 år gamla Billie Eilish är ett sådant fenomen. Hon är den perfekta personifieringen av en 00-kid, men alla som är födda i en tidigare generation slipper ändå känna sig som James Murphy när han skrev ”Loosing my Edge”. Debutalbumet When We All Fall Asleep, Where Do We Go? är lekfullt mörkt och utmanande. Trots Billies genomgående nästan viskande sångstil så framstår skivan ändå som fylld av energi. Om du föreställer dig Lorde som om hon hade växt upp med en stadig mix av Nine Inch Nails, Leonard Cohen och med en oändlig rad av Netflixsitcoms; så som The Office, så hamnar du rätt nära hur det låter. Det är också det första albumet som ordentligt och snyggt använt sig av Spotifys nya rörliga albumart för varje låt, det är nästan så att jag inte vill stoppa tillbaka mobilen i fickan efter att jag valt musik.

Första låten på albumet, ”Bad Guy”, sätter direkt ribban och förväntningarna för hela albumet. Texten till låten får mammor att rodna, men ihop med beatet och en smutsig och studsig bas är det svårt att inte ryckas med. Videon till låten drar tankarna till Tyler, The Creator med sin färgglada och absurda oförutsägbarhet. Även nästa låt påminner lite om Tyler, ”Xanny” är en stillsam jazzig ballad som lyckas behålla lyssnarens uppmärksamhet med en brutal synthbas och distad röst i refrängen. Låten handlar om att se sina vänner gå igenom livet som zombies kontrollerade av droger.

Låten ”You Should See Me in a Crown” är en stenhård banger och ligger bra till för att bli årets coolaste låt. Jag kommer bli extremt besviken om vi inte får se inspirationskällan Jim Moriarty ifrån tv-serien Sherlock dansa till låten i en kommande säsong. Det här är inte den enda låten som innehåller referenser till popkulturen. Spåret ”Wish You Were Gay” innehåller två väldigt imponerande verser där Billie först räknar ner ifrån sex till ett och sen från tolv till sex på ett kreativt sätt. Sedan finns där skrattspår och applåder som hjälper till att sätta den annars ganska deppiga låten i ett lite mer lättsamt ljus.

Hela albumet är producerat av Billies storebror Finneas. Han har lyckats med att använda sig av den väldigt vanliga typen av trapbeats som ofta förekommer i modern popmusik, men fått det att låta spännande och oförutsägbart. Instrumenten är ofta väldigt ”in your face”, men på grund av användandet av tysta partier så tar de inte för mycket plats. Låtarna är väldigt luftiga samt lätta att lyssna på. ”Bury a Friend” är den ledande singeln från albumet och här märks det verkligen hur duktig Finneas är som producent. Trummorna och skriken som utgör basen i låten låter som om de är inspirerade av Kanye Wests låt ”Black Skinhead” på Yeezus-skivan.

Det är tyvärr efter denna låt som albumet tappar lite av sitt tempo och dragningskraft. Här kommer Billies omogna sida och stundtals överdrivna samt pinsamma tonårsmelankoli fram. Lite som när man går tillbaka och läser sin gamla dagbok eller gamla statusuppdateringar på sociala medier och skäms över det man skrivit.

Skivan innehåller många fullträffar, men snubblar lite på mållinjen för att bli ett perfekt album.

[Darkroom/Interscope, 29 mars]

8