Det finns ett citat som spontant dyker upp i mitt huvud när jag lyssnar igenom Anton Annersands debutskiva: ”Allt blir verkligen mycket bättre med delay”. Trots att orden inte tillhör upphovspersonen utan Robert Hurula (se denna intervju med Café för referens) är det faktiskt något som borde ifrågasättas just i det här fallet. För visst är det skillnad på brus och brus.
Det Suicide-inspirerade titelspåret ”Dröm Baby Dröm” bäddar, med sin mörka charm, för en fortsatt spännande upplevelse. Men i sin strävan efter att nå det ultimata soundet fastnar resten av plattan i ett ständigt pendlande mellan ett generellt dämpat tonläge och förfärligt oljud.
Vid första lyssningen tänker jag att något är fel med EQ:n och skruvar förgäves på spelarens inställningar utan någon större påverkan. Tillsammans med den skrovliga och halvkvävda stämman begravs alla ord under ett tjockt lager av klingande gitarrer, där den kopiösa användningen av effektpedaler leder till att det nästan blir för plågsamt att uthärda slutresultatet.
Faktum är att det är de lugnare bitarna som gör sig bäst på albumet. Det är då Uppsalasonens låtskrivarförmåga träder fram – när hans samling berättelser om destruktiva känslor, krossade drömmar och missbruk vävs samman till ett enda självutlämnande narrativ. Särskilt märks det i den omtänksamma balladen ”East River Sover”, tillägnad en vän i nöd, och dramatiska ”Lysrören” där nattklubbsmiljö blir synonymt med existentiell ångest.
Med tanke på Annersands rika förflutna som frontperson i ett av 2000-talets mest representativa svenska indieband väcker det knappast någon förvåning att han fortfarande dras till stora gester i sitt soloprojekt. Efterdyningarna från Molotov Jives senaste skiva STORM med den explosionsartade inramningen når ända hit; arenarocktendenser i kombination med kaxighet och rastlöshet kulminerar slutligen i ”Ladd”, vilket också utgör debutens slarvigaste spår.
Och nej, språket svenska är väl inte så populärt på den genreskalan. Men vill en positionera sig som något enastående, då lämnar produktionen en del att önska. Att blanda skitig indierock och pretentiös shoegaze med lyriska undertoner må låta intressant i teorin, dock landar försöket i en störande röra som ger ett luddigt intryck. Långa partier av reverb i all ära, men helst inte på bekostnad av allt annat innehåll.
Egentligen handlar det varken om språk eller genretillhörighet, utan om att göra musik som är kapabel att engagera lyssnaren. Som det ser ut nu, lyckas tyvärr inte Annersand med detta.
[ORD, 5 april]
