Medan resten av Sveriges musiktyckarklick mest verkade intressera sig för huruvida Junior Brielles debutalbum förtjänade att hissas eller dissas lyssnade jag om och om igen på American Footballs tredje självbetitlade album i ordningen – eller LP3 som den så lämpligt kallas för att skiljas ut från de två tidigare plattorna. Av den enkla anledningen att American Football, en av pionjärakterna inom det sena nittiotalets midwest-emo-scen, intresserar mig bra mycket mer.
Inget konstigt i det, jag tror nämligen inte jag tillhör målgruppen för TAMPA. Gällande LP3 däremot är jag antagligen en urtypisk lyssnare. Fyrtioårig kulturarbetare, svältfödd på ungdomens berg-och-dalbane-dramaturgi, med mitt-i-livet-kriser som känns, men som aldrig leder till mer än enstaka sömnlösa nätter. Jag blev, tro det eller ej, vuxenemo och det blev American Football också.
Tyvärr var jag inte jätteimponerad när Mike Kinsella och c/o släppte LP2 2016. Det här är ett band vars debutalbum har en oerhört nostalgisk diskurs kring sig. En milstolpe kanske man kan kalla det? Och det faktum att bandet inte släppte ny musik på 17 år spädde på den mytiska bilden kring skivan, så när sen återkomsten inte var mer än ”bra” var vi nog många som kände att den lika gärna kunde fått lov att vara osläppt. Dessutom har Mike Kinsella spottat ur sig utmärkta soloalbum med sitt alias Owen under tiden.
Med LP3 är sakernas tillstånd helt annorlunda. Jag skulle vilja påstå att de tre duettspåren, vilka gästas av Elizabeth Powell, Hayley Williams (Paramore) och Rachel Goswell (Slowdive), tillhör de allra bästa låtarna som bandet gjort. Att Williams som på många sätt representerar det som genren emo utvecklade sig till, gästar på Pink Floyd-referensen ”Uncomfortably Numb”, är bara så vackert i symbolisk mening. Den växelvisa sången där påminner mig mycket om skivbolagskollegorna i Mates of State. Och att Goswell karaktäristiska sång tillför mycket till ”A Wave Ever To Rise” behöver nog inte ens nämnas.
Det genreutmärkande jazziga trumspelet och de långa instrumentala, och ibland till synes monotona partierna får sällskap av vuxenemo-texter som: ”I blamed my father in my youth / Now as a father, I blame the booze” – och egentligen är det inte så jättemycket som skiljer sig från LP2. Förutom att låtarna är bra mycket bättre. Det är nästan så att jag önskar att man kunde ta tillbaka förra skivan, det är nämligen så här en riktigt värdig comeback låter.
