Retro Future Festival på KB – en hyllning till synthwave

Sveriges första synthwave-festival tog plats på KB i Malmö i helgen. Retro Future Festival gjorde sitt första nedslag på svensk mark. Det, ursprungligen brittiska, konceptet är en hyllning till synthwave, den elektroniska genre som vuxit fram i kölvattnet av bland annat filmen Drive (2011) och dyrkar 80-talet som ett svunnet neonskimrande paradis. Läs Anton Lindskogs reportage från kvällen.

Jag föddes i början av 80-talet och har en hel del starka barndomsminnen kopplade till de datorspel och amerikanska TV-serier som var tongivande för årtiondet. Den röda Ferrarin och de neonskimrande städerna i arkadspelet Out Run. De imponerande yuppie-miljöerna i Miami Vice. David Hasselhoffs talande bil i Knight Rider. Barnförbjudna Terror on Elm Street på en väl undangömd, piratkopierad vhs-kassett.

Och det är i den världen, snarare än i det faktiska 80-talet, som synthwave utspelar sig. I de storslagna synthmattor som pumpas ut av kvällens sex akter finns inget som påminner om en tid då vi levde i fruktan att utplånas i ett kärnvapenkrig. Eller om att vi bara hade två markbundna TV-kanaler, varav den ena visade Språka på serbokroatiska.

80-talet framstår, i synthwave-tappningen, som en förlorad tid av ändlösa möjligheter. Stilen har beskrivits som ”musiken för framtiden som aldrig inträffade” eller ”ljudet av en barndomsdröm från 80-talet”. Och kanske är det så här ”vanlig popmusik” idag hade låtit i en parallell verklighet där det paradigmskifte som en gång avsatte stilidealen från Miami Vice och Knight Rider aldrig inträffade.

Att synthwave är ett koncept och inte bara en musikstil står klart tidigt under kvällen. Det lajvas (synthwave-tolkningen av) 80-tal med gamla arkadspel och videoprojicerade Out Run-landskap mellan spelningarna. Evenemanget är det första av sitt slag i Sverige och det märks att det är efterlängtat av oss som tagit oss till KB.

Damokles. Foto: Jens C. Hilner

Dansgolvet fylls på tidigt och gensvaret märks av redan under första spelningen. Inledande HyprDrivr står inte bara för en räcka starka låtar, bland annat fina vocoderballaden ”Cold Heart”, utan också för kvällens kanske snyggaste scenshow. Kombinationen av svart solglasögoncoolhet och spartanska pastellfärgade LED-slingor får honom att likna en superhjälte. Med god klädsmak.

Efterföljande Damokles har även rollen som konferencier under kvällen. Han är den huvudsaklige initiativtagaren till att Retro Future Festival nu har nått Sverige och något av en föregångsgestalt inom rörelsen. Och på KB är han just ikväll en av få som är gammal nog att faktiskt ha upplevt 80-talet. Utrustad med keytar står han för en mer funkig och tekniskt orienterad uttolkning av stilen. Och bitvis, som i ”Bring Out The Funk” och ”Purple House” är det oerhört svängigt.

Efterföljande Midnight Danger har rötterna inom metal och gör en tyngre, helt instrumental variant av synthwave med samplingar och inspiration från 80-talets skräck- och slasherfilmer. Det är suggestivt och kraftfullt men överträffas i såväl råstyrka som underhållningsvärde av ”the synthwave viking” Irving Force, som tänjer på gränserna i ett set som pendlar från ”I’ve Got The Power”-samplingar till ett trash metal-parti med skriksång i avslutande ”Violence Suppressor”.

Kvällens line-up visar på vilken bredd som ryms i begreppet synthwave. Något som kanske summeras bäst av headlinern Dynatron vars instrumentala set pendlar från den tyngre, rockorienterade varianten till lugnare, rymdromantiska utsvävningar.

Den akt som lämnar störst intryck på mig är dock brittiska NINA . Hon står för kvällens popinslag med sin melodiösa tolkning av ”Out Run-soundet”. Utan den pastellfärgade inramningen hade det nästan kunnat passera för ”vanlig synthpop”. Ikväll vinner hon synthwave-slaget med sin röst och karisma väl värdig en fiktiv 80-talsikon.