Mars är snart till ända, dags att snabbrecensera ett gäng plattor från denna månad.
Orville Peck – Pony
CROONERCOUNTRY Det är lätt att älska Orville Pecks countrypastischer. Med sångmelodier som borde göra såväl Morrissey som Stephin Merritt gröna av avund visar denna crooner att det finns ett liv för queera cowboys även efter Brokeback Mountain. Och även ifall artisten valt att vara maskerad känns anslaget allt annat än anonymt. 8/10
Hand Habits – placeholder
FOLK Meg Duffy känns kanske igen som gitarrist i Kevin Morbys band? På andra plattan under aliaset Hand Habits – placeholder – serveras ljuvlig indiefolk i stil med Angel Olsen och Big Thief. Det är vänt och fint och växer på en, men det är snarare som gitarrist än som sångare vokalist som Meg sticker ut. Även det raka textförfattandet bör nämnas här. Ett stabilt album som lovar gott inför Duffys framtida karriär. 6/10
The Japanese House – Good At Falling
POP Amber Bains sovrumspop har utvecklat sig till luftig electro på första fullängdaren som The Japanese House. Det är utmärkt modern popmusik, som hämtar inspiration lika mycket från dåtid (Beach Boys) som nutid (James Blake). Den sortens låtar som skulle passa utmärkt som soundtrack till Girls eller annan valfri coming of age-produktion. Musiken är ungdomlig och fräsch utan att vara naiv. Och ja ”Marika” i ”Marika is Sleeping” lär ju vara exet som heter Hackman i efternamn. 7/10
Weezer – Weezer (The Black Album)
Efter det fullkomligt outhärdliga coveralbumet som släpptes tidigare i år trodde vi inte att det kunde bli värre. Det blev det förvisso inte riktigt men Weezers trettonde studioalbum är inte heller något som förtjänar mer än en plågsam genomlyssning. Det finns små korta ljus i den mörka tunneln (”High As A Kite” är ganska bra trots larvig text) men större delen av plattan är irriterande trallig, pubertal och får 90-talets hjältar att låta mer som Barenaked Ladies än sitt eget forna jag. 2/10
Stella Donnelly – Beware of the Dogs
FOLKPOP Perth-baserade Stella Donnelly visade redan med låten ”Boys Will Be Boys” att det går att göra gullig indiepop/folk om annat än sockervadd och kärlek. På sitt första album fortsätter hon att vara politisk och burdus. Och det är främst i texterna som denna artist har sin styrka. Musikaliskt är det inte särskilt originellt även om ett par spår sticker ut ordentligt. 6/10
Alice B – Kanske
INDIEPOP Alice B nämns av olika anledningar ofta i samma andetag som Håkan Hellström, och musikmässigt finns det en del jämförelser att göra – det här är pop på gränsen mellan indie och visa. Alice B levererar dock betydligt rakare texter, dessutom sjunger hon som att hon verkligen menar det hon säger. Kanske är en emotionell historia, men en fin sådan. 6/10
Weeping Willows – After Us
ROCK Hjärtesorg byts mot klimatoro på After Us. Weeping Willows tredje album sedan ”återkomsten” 2014 är kanske det mest konstnärligt ambitiösa och bland de mest fullbordade under hela den mer än 20 år långa karriären. Med bland annat ”Endless Sleep” och ”Tombstones”, ryms flera av de starkaste låtar de gett oss sedan de först kallades för ”Södermalms svar på Roy Orbinson”. 8/10
The Coathangers – The Devil You Know
GARAGEPUNK Atlanta-baserade The Coathangers har varit aktiva sedan 2007 och släpper sitt sjätte album. Likt tidigare levererar de garagepunk med kraftfulla refränger som tågar fram med energi och attityd. Den som lyssnat tidigare känner igen sig. Kanske lyckas trion även fånga en och annan ny lyssnare genom låtar som innehåller något mindre stökiga partier. Bra platta med en hel del höjdpunkter som gör den absolut värd att lyssnas på. 7/10
Hozier – Wasteland, Baby!
SOUL/ROCK Hoziers uppföljare till den självbetitlade succédebuten håller samma nivå som sin föregångare. Musiken är fortsatt soulig med inslag av R&B och gospel. Med ett otroligt röstregister och melodier som är lätta att ta till sig är den irländska artisten på god väg att bli en av vår tids största och mest omtyckta låtskrivare. Även om Wasteland, Baby! ibland flirtar lite väl mycket med kommersialism så är den allt som oftast älskvärd. 7/10
Sigrid – Sucker Punch
POP När norska Sigrid släppte sin EP Don’t Kill My Vibe och sedan följde upp detta med Raw var det många som höjde på ögonbrynen av nyfikenhet. När hon nu ger ut sin första fullängdare känns det som att hajpen har hunnit landa en aning. Sucker Punch är oemotståndlig klisterpop med progressiva inslag som tyvärr inte räcker hela vägen fram i mål. Låtarnas lättillgänglighet och radiovänliga melodier är albumets styrka och svaghet, ibland eufori, ibland blasé. 5/10
The Cactus Blossoms – Easy Way
ROCK The Cactus Blossoms har hunnit med en hel del sedan de debuterade 2016. Dels dök de upp i nya säsongen av Twin Peaks med en spelning på Bang Bang Bar och i början av mars släppte de sitt nya album Easy Way. Med ett sound som påminner om en modern tappning av The Everly Brothers erbjuder albumet ett betydligt mer rockigt sound än deras debut. Men här finns även några drömmiga popballader à la 50-tal som David Lynch brukar vara så förtjust i – i synnerhet på sista spåret ”Blue as the Ocean”. Ett bra album i retrostuk och ett klart framsteg i bandets utveckling. 7/10
Mr. Kitty – Ephemeral
SYNTH Överambitiösa dubbeln Ephemeral är Mr. Kittys terapiarbete efter en nära väns självmord. Med det, tragiskt nog, aktuella temat och en ljudbild som minner lika delar Berghain som 80-talsmelankoli har Texas-sonen gjort ett mycket starkt och rörande album i gränslandet mellan synthpop och electro. 8/10
Ms. Henrik – Young Queer, Filled With Fear
POP När Ms. Henrik släppte superhiten ”Doing it for the Man” 2013 blev den göteborgska popneurosen helt akut. Alla suckers för indie fann sig själva lyssnandes på låten in absurdum; under iskalla vårnätter i Slottsskogen, under oändliga rundor på andra lång, under rökpauserna i båset på Jazzhuset – säg en situation och Ms. Henrik var där. Så tråkigt då, för alla junkies med skepparmössa, att han sedermera övergav den pubertala panikpopen till förmån för mer mogen och slick synthpop á la valfri grå artist som aldrig riktigt slår igenom på allvar. Men nu är Ms. Henrik tillbaka – och antingen är det han eller Hoki-Moki-Göteborg (eller Stockholm eller New York) som slutligen bottnat i sig själva. Young Queer, Filled with Fear är en habil popskiva som kommer med mycket konfetti och en allmänt dekadent känsla. Inledande ”Wavy Baby” låter som det en gång kändes att gå på Clooneys. Det är inget dåligt betyg. 7/10
