Henrik Berggren spelar på Idunteatern i Umeå, 2017-11-16. Foto: Melina Hägglund/Rockfoto.
Livet som växeltelefonist kan vara fruktansvärt långtråkig och dötrist och tråkig och alldeles, alldeles underbar. I alla fall om man som Kalle Berg får Henrik Berggren på tråden.
Jag trodde länge att Johan Rheborgs irritation kring en borttappad, möjligtvis stulen och i vilket fall mycket exklusiv halsduk direktimporterad från något fjärran asiatiskt land, skulle bli min främsta kändisspaning under de korta månader då jag tjänstgjorde som växeltelefonist på ett av Göteborgs större taxibolag. Men så en dag, när tristessen var som värst och alla bilar satt fast i köer skapade av en miljon byggprojekt ämnade för rika, ringde nån Berggren och ville ha en kärra per omgående. Den tankspridda, lite frånvarande göteborgsdialekten var lätt att identifiera över gsm-nätet. Det var naturligtvis Kung Henrik som skulle ut och åka.
Henrik Berggrens ställning i Göteborgs trasiga musikliv är unik. Man skulle kunna jämföra den med Bruno K Öijers eller Kristina ”jag röker, ni kommer att dö” Lugns positioner på det som finns kvar av den svenska poesiscenen. De har liksom inte fötts fram ur en mänsklig livmoder. De är snarare resultatet av en mytologisk frösådd; likt stora, orubbliga träd vars djupa rötter sträcker sig ända ner till Styx står de pall för det mesta. De har sett saker som vi vanliga dödliga aldrig kommer kunna förstå. Och på samma sätt som en stockholmsk, något sånär kulturellt bevandrad taxitelefonist hade fått stora skälvan av att få skicka en droska till fru Lugn, blev jag oerhört stolt när jag insåg att jag faktiskt hade Berggren på tråden. “Bra låt”, var allt jag fick ur mig.
Berggren hade nämligen precis släppt en förstasingel från sin comeback Wolf’s Heart och den var verkligen oväntat bra. Den lät som om hela världen skulle sprängas i småbitar. Men i samma stund som jag hade sagt det där, och mötts av en ödesmättad tystnad i andra änden, fick jag panik. Vad skulle hända nu? Henrik, som verkar så skör. Henrik, med sitt trötthetssyndrom. Nu avslöjad – i taxiväxeln.
Trots att det här samtalet ägde rum för två år sedan kom allt nyligen tillbaka till mig, efter att jag läst det fylliga reportaget om den amerikanska Broder Daniel-dokumentären I’ll be gone, i ett gammalt nummer av Filter. Texten beskriver arbetet med att försöka få till stånd en dokumentär som kan visa indie-USA vad de missade när BD härjade runt här hemma på 90- och 00-talen. Hela ruljangsen kring dokumentären urartar, naturligtvis, snart i ett kaos av upphovsrättstvister och pengakriser – som pågår under flera år. Jag skriver ”naturligtvis” eftersom allting som berör personen Henrik Berggren alltid känns så genuint rörigt. Detta trots att huvudpersonen själv alltid tycks ha de godaste av ambitioner. Men så är det väl i Göteborg antar jag – stadens kulturpersonligheter tycks alltid snäppet virrigare än genomsnittet för riket.
Ett tag var jag rädd att Henrik Berggren hade blivit arg på mig för att jag blandade in hans skapandeprocess i taxibeställningen, men senare läste jag i Caféatt han blivit jätteglad när nån på taxi berömde honom. Han kallade det till och med för en ”ljus stund”. Men var Johan Rheborgs jävla halsduk tog vägen har jag fortfarande ingen aning om.
Detta är en opinionstext i HYMN. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
