No Suits In Miami: ”Popsicle är väldigt viktiga för vår musik”

Den 24 april släpper skånska No Suits In Miami sitt debutalbum I Hope That No One Sees Me via Svart Kaffe Records. Idag är det premiär för andra singeln därifrån. HYMNs Madeleine Bergquist tog ett snack med Olle Oscarsson i bandet för att prata om låten, Miami och nittiotalsmusik.

Jag har funderat lite på ert bandnamn, var kommer det ifrån egentligen?

– Vi hade kunnat säga att det är ett citat från någon cool film som Paul Blart: Mall Cop 2 eller att det var namnet på musikaffären där vi köpte vår första reverbpedal. Men tyvärr så är det inte så, namnet var det första vi kom på som lät som ett riktigt band.

”Namnet var det första vi kom på som lät som ett riktigt band”

Har ni varit i Miami? Om inte: är det en dröm att åka dit?

– Ingen av oss har varit i Miami, vi har inte ens varit i närheten. Och vi kan väl kanske inte säga att det är en jättestor dröm. Grejen är att vi inte vet så mycket om staden, det enda vi vet är att både Miami Vice och Miami Ink utspelar sig där. Men är det någon snäll poppare där som hade velat boka oss för en spelning hade vi inte tackat nej.

Du skrev till mig att nya låten är mindre drömmig än förra och mer ”emo och tweepop”. Hur menar du då? Är inte emo och tweepop en motsättning i sig?

– Det jag kanske framförallt tänkte på med det är att jag tycker att låten ljudmässigt låter lite som en blandning av Heavenly och Modern Baseball. Emo är ju liksom ledsam musik och twee är sockersöt pop medan “Only You Know How” är en sockersöt och sorgsen låt. Sen är både twee och emo ord som folk använde för att klanka ner på de båda genrerna, som sen blivit namnet på dem. Så lite likheter har de iallafall.


Det kommande albumet då, i vilken musikalisk riktning går det? Kan du säga något om inspelningen av det?

– Soundmässigt slits albumet mellan Alvvays och Turnovers drömmiga indiepop och det mer indieskräniga Popsicle– och Pains of Being Pure at Heart-hållet. Vi har också försökt bli mesigare och komma ifrån det med image och liknande. Albumet är lite uppgivet, det är vi med. Vi orkar knappt dra på kajal inför spelningar längre och nagellack kan man ju bara ta och glömma. Det speglar lite inspelningsprocessen.

– Vi spelade in albumet själva och det gick väldigt mycket upp och ner. Första sessionen i studion lämnade störst spår. Eriks igelkott insjuknade hastigt och gick bort efter en kort tids sjukdom. Så då fick vi andra improvisera fram lösningar på vad vi skulle spela in.

”Eriks igelkott insjuknade hastigt och gick bort efter en kort tids sjukdom”

Vi sågs i publikhavet på Popsicle på KB häromhelgen, vad har ni för relation till nittiotalsmusik i allmänhet och Popsicle i synnerhet?

– Nittotalsmusik var det som fick oss att börja spela själva och vi har alla har lite olika anknytningar till det musikdecenniet. Framför allt Popsicle är väldigt viktiga för vår musik och hela gitarrpop-scenen i Sverige. Halva bandet tycker att Popsicle är det bästa bandet Sverige haft, i synnerhet första plattan. Vi hade inte låtit som vi gör nu om vi inte hade lyssnat på Popsicle.

Bor ni kvar i Lund? Finns det planer på att flytta på er för karriärens skull eller hur tänker ni kring att bo och verka som musiker där?

– Vi bor alla kvar i Lund eller Malmö och har inga direkta planer på att flytta. Men det är väldigt svårt att verka som musiker i Lund då det snart inte finns något musik- eller kulturliv kvar. Det enda politikerna gör är att avveckla all musikverksamhet för framförallt barn och unga. Till skillnad från när vi var kids så finns det inte längre fritidsgårdar där du kan lära dig spela instrument och repa i princip gratis – med undantag för Hemgården och några andra enstaka platser. Så det kommer inte komma nya generationer av framförallt band. Lunds politiker har gjort det till en klassfråga vem som har möjligheten att lära sig och hålla på med musik. Men spårvagnen kanske blir fin iallafall? Så vi kanske stannar ett tag till…

Premiärlyssna på “Only You Know How” nedan: