HYMNs Alice Alebo Nelson besökte CPH:DOX i Köpenhamn för att se dokumentärfilmen Blue Note Records: Beyond the Notes och fira att jazzens mest ikoniska skivbolag firar 80 år.
När två judiska flyktingar, Alfred Lion och Francis Wolff lanserade Blue Note Records 1939 i New York var de inte ute efter att kommersialisera jazzen, utan identifiera dess impuls. Genom att släppa musik som uttrycktes helt kompromisslöst och lita på musikernas omdöme har skivbolaget lyckats bli det mest ikoniska skivbolaget för jazz och överlevt tre generationer. Det är därför som jag, åttio år senare väljer att åka till Köpenhamn för att se en dokumentär jag redan vet allt om och lyssna på musik jag hört i många olika tappningar, för att Blue Note representerar något som känns äkta.
Autenticitet är ett begrepp som ständigt diskuteras i musikkretsar. Trots att det inte finns någon enlighet eller tydligt ramverk kring vad det egentligen innebär så brukar man tala om ursprung och intuition. Det är ingen nyhet att jazz i Norden har kommit att representeras av kultureliten och tilltalar många i det övre samhällsskiktet, vilket står i kontrast till genrens bakgrund. Till dessa är jag ändå tacksam eftersom de håller igång genren, men det är någonting som saknas. Musikens själ strålar med sin frånvaro och när jag anländer till Charlottenborg kan jag inte låta bli att fråga mig själv hur jazzen med ursprung från spirituals och blues hamnade här, på ett kungligt museum i Köpenhamn.
Dokumentären Blue Note Records: Beyond the notes är en intermedial historieskrivning av Sophie Huber som skildrar skivbolagets resa från swingen och tidiga bebopen till A Tribe Called Quest och Kendrick Lamar. Fokus ligger på deras guldålder, de sena 50- och tidiga 60-talen. Vi får tillgång till bildarkiv som är nästan lika tilltalande som musiken.
Tyvärr hoppar den rätt så abrupt över hela 70-talet som var en otroligt innovativt period för Blue Note med namn som Bobby Hutcherson, Ronny Foster, Bobbi Humphrey och Marlena Shaw. Denna period skildras endast genom hiphopen som tyvärr utelämnar min personliga favorit, Madlib, som kanske är den största samplingskonstnären av dem alla.
Eftersom det är en mansdominerad genre är det ett bra inslag av arrangörerna att efter filmen låta en trio bestående av kvinnor tolka några av skivbolagets jättar som Wayne Shorter, Ornette Coleman, Herbie Hancock och Thelonious Monk. Vi får höra Christina Dahl på saxofon, Benita Haastrup på trummor och Helle Marstrand på kontrabas. Det går visserligen inte att skildra dessa jättar helt rättvist, och även om trion är tekniskt utmärkta strålar frånvaron igen.
Kanske det beror på en allvarlig publik som hyschar så fort någon rör sig eller yttrar minsta lilla ljud och kanske hade ett mer tidsrelevant framträdande varit passande för att locka en yngre, mer dynamisk publik?
