Modern Nature – Nature

Vid ungefär den här tiden förra året var tanken att Ultimate Paintings fjärde album skulle släppas. Så blev det inte. Några månader innan albumet släpptes splittrades duon till följd av vad man själva beskrev som ”irreconcilable differences”. Med sig i fallet tog man det färdiginspelade albumet som drogs tillbaka från release. Vi som hann höra albumet via förhandslyssning (eller via de kopior som svävar runt i internetrymden) är väl medvetna om att världen berövades på en alldeles underbar skiva. Kanske bandets allra bästa. Men då var då och nu är bandets ena hälft Jack Cooper tillbaka med ett nytt projekt.

Cooper har på förhand varit tydlig med att vilka som medverkar i bandet inte är skrivet i sten annat än att det är centrerat kring honom själv och Will Young från Beak>. Utöver dem består uppsättningen just nu också av trummisen Aaron Neveu från Woods och saxofonisten Jeff Tobias från Sunwatchers. Medverkar gör även cellisten Ruper Gillett.

Där Cooper tidigare haft en dragning mot 60- och 70-talspop drar han med det här projektet istället mot den brittiska folkpopen från samma årtionden. Den pastorala folkpopen paras med inslag av kosmisk jazz, kammarpop, psykedelisk rock och influenser tycks ha hämtats lika mycket från Fairport Convention och Pentangle som från Talk Talk och Alice Coltrane.

Den fyra spår långa låtsamlingen både inleds och avslutas med två olika versioner av samma låt, titulerade ”Nature” och ”Supernature” respektive. Mellan dessa två stycken har man placerat två lite mer lågmälda låtar; folkvisan ”Blackwaterside” – en brittisk folkstandard kanske främst känd i versioner av Bert Jansch och Sandy Denny – och ”Flats”, en cello- och sax-centrerad folkmeditation som tassar in skivan i de jazzigare trakter som präglar dess avslutande hälft. De två sistnämnda låtarna i all ära, men det är verkligen i början och slutet av EP:n som det mest intressanta händer. Det inledande spåret är ett krautigt folkpopnummer som håller sig inom en popmall på 4 minuter medan den avslutande är en psychjazz-expansion av densamma som klockar in på bortåt 12 minuter.

”Nature”s krautigt monotona driv placerar Neveus trumspel i centrum innan den mynnar ut i ett frenetiskt gitarrklimax som slutar lika snabbt som det hinner börja. ”Supernature” å sin sida utvecklar ursprungslåten till något långt mer grandiost när den sträcks ut ordentligt och pendlar mellan folk och jazz. Sömlöst driver den fram och tillbaka med Will Youngs elektroniska puls liggandes som en mjuk dronematta underst i mixen. Suggestiv och lätt svävar den fram medan Coopers sång och Tobias saxofon duellerar om lyssnarens uppmärksamhet.

Oavsett hur nästa inkarnation av bandet ser ut utgör denna samling låtar en dynamisk presentation av ett band som blir oerhört intressanta att följa i framtiden.

[Bella Union, 22 mars]

7