Spiritualized på Vasateatern är vackert, storslaget och makalöst välspelat

Spiritualized. Foto: Sofia Blomgren/Rockfoto

Vem bryr sig om rocken?

Alltså inte rockens dåtid. Inte Iron Maiden-tröjor och AC/DC-coverband. Eller ”The Boys are Back in Town” och ”Born To Run” på Broadway. Utan rockens samtid. Dess nutid.

Har någon tagit tempen? Någon som vill sträcka upp en försiktig arm?

Annars har jag ett förslag. Den är död. Nu är den det. Jason Pierce har till syvende och sist kastat ut den ensamma lilla skärva som fortfarande hängde kvar. Jag blir alltid lika arg när någon kallar Spiritualized för shoegaze. Eller dreampop. Eller något som skulle implicera publikblyghet och navelskådande. Visst har Pierce lugg. Och Spiritualized har tre gitarrister på scen. Men om det någonsin funnits någonting som fått bära epitetet ROCKMUSIK så är det Spiritualized. Gospel, blues och rena rama jävla arenarocken.

Det märks att Pierce har åldrats. Ihopkrupen sitter han på en kontorsstol i hörnet av scenen med stora svarta brillor utan att säga ett enda ord på hela spelningen. Mellan låtarna är han helt tyst, och resten av bandet också. Det känns ibland som om han kanske faktiskt dött. Sedan börjar bandet spela igen. Och man glömmer allt.

Rocken är död och rockjournalistiken med den. Allt jag skulle vilja skriva här är redan slitet och slängt. Skyll inte på mig. Skyll på Gradvall och Persson och NME och Rolling Stone. Vad kan jag säga? Att det större delen av spelningen är det bästa jag sett? Jag är 20. Jag har inte sett så mycket. Men jag har sett tillräckligt för att deklarera rocken död.

Efter att ha hört ”Come Together”, ”Soul on Fire”, ”So Long You Pretty Thing”, ”The Morning After”och ”Let’s Dance” behöver jag inte höra någon mer rockmusik. Klart. Slut. Finito.

Det är inte fantastiskt rakt igenom. Projektorn är paj. Trummisen ser uttråkad ut. Man kan sakna material från de tidigaste skivorna. Rockmusiken har väl aldrig varit perfekt. Vem har sagt det? Spiritualizeds kväll är inte perfekt. Men den är så bra, så vacker, så storslagen, så makalöst välspelad att ifall det vore den sista rockmusiken jag någonsin hörde, ja då vore det fullständigt acceptabelt.